2312 av Kim Stanley Robinson

Det finns så många vackra, spännande och utmanande miljöer att uppleva i vårt solsystem sedan vi började kolonisera asteroider, månar och andra planeter än Jorden. På Merkurius finns sunwalkers som i lagom doser njuter av närheten till solen, den stora livgivaren. Staden Terminator är placerad på en smart designad räls som gör att staden hela tiden befinner sig strax framför den brännande och dödliga soluppgången. Under ytan finns tunnlar och återhämtningsstationer för sunwalkers och gäster till olika kulturcenter - konserthallar och samlingar med konst som flyttats dit från den nedsmutsade Jorden.

Vi förstår en del av implikationerna av att människors livslängd fördubblats: vid 191 års ålder har Alex dött av naturliga orsaker, vilket skulle kunna ses som förväntat, men dotterdottern Swan är förkrossad efter att ha kunnat ty sig till sin mormor i hela sitt 135-åriga liv. Banden mellan människor hinner bli täta efter en så lång tid tillsammans. Nu är också Swan starkt driven av sina känslor; under sitt liv har hon använt sin kropp till konst (vilket numera kallas abramovic), och hon föredrar att sova utomhus även när hon besöker rovdjursreservat. Faktiskt kan vi genom andra huvudpersoners ögon sluta oss till att Swan kan vara krävande och irriterande i sin intensitet, men hennes hunger efter upplevelser beskrivs så väl att hon ändå väcker läsarens sympati.

Vartannat kapitel (och flera partier däremellan) är rena infodumpar, men det är mestadels välkommet. Det är en fröjd att få läsa om hur man terraformar asteroider, innies och outies, och hur mindre asteroider används som transport på samma gång som de också är terraformade efter olika fantasifulla idéer och låter medresenärerna arbeta på dem, då passage oftast tar ett par dagar. Mindre givande är de samhällsteoretiska resonemangen och de upphackade ordströmmarna, även om man kan förstå vartåt de syftar.

Det finns en kriminalgåta och en jättekonspiration inbakade i handlingen, och å ena sidan är jag glad att de inte får ta överhanden, å andra sidan sköts de litet med vänsterhanden och upplösningen får mig att tvivla litet på rättssäkerheten i Kim Stanley Robinsons halv-utopiska framtidsskildring. Detta ger dock Swan en anledning att resa mellan olika platser i solsystemet och utforska nya miljöer, vilka alla är olika och på olika sätt lockande. Kolonisationernas framgångar känns optimistiska men trovärdiga för i vad de är, och alla kolonier har inte lyckats lika bra. Sämst har det dock gått för vår Moder Jord.

Jag charmas extra mycket av de många referenserna till kultur från 1900-talet och tidigare, även om de är väl väst-centrerade och också skapar ett tomrum som inte fylls av motsvarande kulturhjältar från åren mellan oss och 2312. Men det är roligt att läsa hur Swan på rymdhissen från Quito brukar lyssna till Satyagraha och den tredje gången tillsammans med övrig publik är med och sjunger och dansar till musiken. Den framtid Kim Stanley Robinson målar upp är, liksom redan nu, ojämnt fördelad och ojämlikheterna beror på politisk (o)vilja. Men de stora tekniksprången tilltalar mig och väcker ändå den teoretiska förhoppningen om att vi skall kunna laga en del vi haft sönder och även bygga nytt och bättre.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
New York 2140

The Ministry for the Future