Vinterkriget av Philip Teir

Visst är det förmätet att kalla en bok för Vinterkriget, i ett land som trasades sönder av ett verkligt krig med samma namn och sedan under lång tid fick halta sig fram till samma nivå av välstånd som övriga Västeuropa. Nu är åtminstone den familj vi följer väl förankrad i medelklass utan risk för hunger eller förfrysning, men var och en av dem har ändå nog av sina egna problem, trots att alla ingredienser för förnöjsamhet finns där. Det är den dissonansen som får mig att tänka på Don DeLillos bok White Noise, där den verkliga faran hela tiden finns några steg bort, men ändå förskjuter gränserna för trygghet för huvudpersonerna. Det är alltså varken krig eller högljudda gräl vi får möta i Philip Teirs bok, men en insiktsfull och välskriven historia om medlemmarna i en familj under några vintermånader.

Inledningskapitlet är skönt ärligt, och radar upp själviska handlingar och de sura tillsägelserna eller tankarna över de själviska handlingarna, innan det zoomas in på mannen i familjen, Max Paul, och hans smått pinsamma men igenkännbara kommentarsstrider på diverse webbsidor. Allt medan hans sextioårsdag och tillhörande fest närmar sig presenteras hans fru Katriina, dottern Helena med man och två barn, och dottern Eva på konstutbildning i London. Alla familjemedlemmar får personlighet och liv i kapitlen då de står i fokus, och man ser hur deras personliga drivkrafter format dem och tagit dem dit de är.

Största utrymmet får dock Max och Eva, var och en med sina egna dumheter på det sexuella planet. Att den medelålderskrisande Max skall dras till en yngre kvinna är förutsägbart och bland det tråkigaste i boken, men det går åtminstone att skratta åt hans fumlighet hela vägen. Evas hemliga förhållande är också förutsägbart på sitt sätt men mer komplicerat och intressant behandlat.

Philip Teirs lätta, lättflytande språk är en av bokens stora fröjder. Kanske är inte innehållet i just den här berättelsen så minnesvärt, men jag ser fram emot att läsa mer av Teir.