Looper

Först lät storyn jättedum. Sextio år in i framtiden är det omöjligt att göra sig av med döda kroppar, så ett gangstersyndikat sänder sina ffer trettio år tillbaka i tiden, där någon väntar för att skjuta dem och göra sig av med kroppen. En Looper är killen som står och väntar med sitt muskedunder, skjuter människan som dyker upp på avtalat klockslag och som belöning får silvertackorna som är fästa på offrets kropp.

Men det fanns så mycket mer i historien, även efter att man fått veta att den unge loopern Joe (Joseph Gordon-Levitt) en dag hamnar öga mot öga med sig själv från trettio år in i framtiden (Bruce Willis). Att en looper skjuter "sig själv" är standard. När det händer är hans belöning inte silvertackor utan guldtackor, hans tjänst är över och han kan fira... i trettio år till. Den framtid som unge Joe lever i är ändå så hård att inte alla har mat och husrum eller överlever aggressiva trafikanter med vapen, så en frist på trettio år känns säkertoändlig för någon i tjugoårsåldern. Men det finns en ödslig underton hos dem som firar efter att ha exekverat sin egen dödsdom.

Min recension är fri från viktiga spoilers, men de diskussioner jag länkar till innehåller detaljerade spoilers som man inte bör läsa om man inte har sett filmen. Jag undvek alla recensioner för att maximera överraskningseffekten, och det är jag glad för.

Filmen är otäck utan att gotta sig överdrivet mycket i obehagliga detaljer. Den börjar med att visa hur lågt människor värderar varandras liv i slummen, och fortsätter med att visa unge Joe som mekaniskt skjuter alla som dyker upp på hans avrättningsplats. Gangstersyndikatet som avlönar honom har inget överseende med misstag, vilket blir plågsamt klart när hans bäste vän just begår ett misstag - vännen misslyckas med att "släcka sin loop", alltså skjuta sig själv. På så sätt får vi både några glimtar in i hur tidsresorna fungerar och precis hur grymma gangstrarna som kontrollerar det är.

Och så sker ett nytt avbrott i Joes rutiner. Nästa man som dyker upp på hans förberedda plastduk är han själv, en trettio år äldre Joe, och när han lyckas smita är båda Joe:arnas liv i fara.

Med tre timmars daglig makeup och noggrann instudering av Bruce Willis röst och rörelsemönster är Joseph Gordon-Levitt fascinerande att se på. Han är en skicklig skådespelare som lyckas att balansera på den knivsegg som filmen ger honom: att spela en härdad mördare i en hård värld utan att bli en väsande kliché. Filmen är en future noir, med starka män som begår grymma handlingar för att de måste överleva. Och alla dessa män behöver en kvinnas kärlek för att tämja det vilda, rensa ut det onda och få frid. Den här särartsfeministiska kvinnosynen finns i olika hög grad i många actionäventyr och pojkdrömmar, och regissören Rian Johnson har i en Q&A svarat att det är medvetet.

Att jag inte dömer ut den här är för att filmen inte reducerar kvinnor till enbart kärleksgivare, och för att den är så naivt romantisk och verkligen låter alla män längta efter den mjuka, tröstande famnen. Jag är tillräckligt kärleksfull själv för att känna sympati för det, så likhetsfeminist och ingenjör jag är.

Det beror inte bara på skådespelarna, utan även på handlingen, att den unge Joe verkar klokare än den äldre Joe. Vad skulle en trettio år äldre Jenny B kunna berätta för mig idag för att hjälpa mig? Den äldre Joe verkar faktiskt mer cynisk och självisk än den redan så härdade unge Joe. Därtill kommer några actionscener med olovligt klantiga skurkar och en osannolikt tuff John McClane - jag menar Joe - men de scenerna är ändå välkomna när de kommer. Yippiee ki-yay, motherfucker. På tal om välkomna avbrott så dyker även Garret Dillahunt upp i en viktig biroll, lysande som vanligt.

Hänger manusets version av tidsresor ihop, eller finns det logiska missar? På det vill jag svara både ja och nej. Medan jag såg filmen accepterade jag det som hände, och pusslade i mitt huvud samman tidslinjerna medelst litet fuzzy logic. Men efter att jag läste kommentarerna till denna artikel om tidslinjerna fick jag också några invändningar.

Som sagt, filmen är en pojkdröm: en hård man i en hård värld tvingas fatta hårda beslut, och i slutändan bara hoppas på en kvinnas räddande kärlek. Men det är välkända ingredienser i många lyckade historier, och i Looper berättas den sagan med en ny vinkling och många spännande detaljer från framtiden. Missa den inte!