Sex roller söker en författare på Stadsteatern

På scenen finns kulisserna från Tre systrar som spelades häromåret. Ja, det är Tre systrar som repeteras, och några av skådespelarna från pjäsen är med på scenen. Några har ledigt för att spela film eller göra annat, så de som är kvar hoppar in för dem när de känner för det. Frida Hallgren har fått hoppa in istället för regissörens fru, men tycker att det är väldigt onödigt att behöva vara kvar när hennes dotter är sjuk. Skådespelarna gnabbas och diskuterar med regissören, Niklas Hjulström, och regiassistenten, Elin Söderquist, om hur man skall spela pjäsen. Litet skvaller, litet rivalitet, några flickor som behöver kramas av Kristoffer Franssons starka armar. Det är så roligt att se! Men när skådespelarna spelar sig själva är jag, som alltid, mer nervös än annars för att de skall göra fel.

Foto: Petra Hellberg

Det som går snett är dock att en instabil vägg rasar, alla lampor slocknar, och sedan, i murrigt ljus och till suggestiv musik, träder det in sex personer i kläder från en annan tidsepok. De kräver att få berätta om sig själva, fast deras berättelser är motstridiga och jag har svårt att få ordning på dem. Men de har verkligen en historia tillsammans och relationer till varandra, det märks när de talar i munnen på varandra och grälar om hur det var. Det är skickligt gjort! Fastän jag känner igen varenda en av (de vuxna) skådespelarna som spelar rollfigurerna, är de sina roller, med varje ord och gest, mer än skådespelarna som spelar sig själva.

Det är bara två veckor kvar till premiären av Tre systrar, så har man tid med att lyssna på de här upprörda gästerna? Jo, regissören Niklas blir mer och mer intresserad, så de får börja berätta sina historier, och också spela upp viktiga scener. Det blir tydligt att var och en av dem har ett annat fokus på berättelsen, särskilt Fadern (Lennart Jähkel) och Styvdottern (Liv Mjönes), den nerviga backfischen, medan Sonen (Michael Jonsson) tar avstånd från dem alla och inte alls vill vara med i en pjäs.

Foto: Petra Hellberg

Att få en roll blir ju till slut alldeles för lockande för Skådespelarna. De delar upp rollerna mellan sig och börjar försöka återupprepa scenerna de har sett. Men då blir Rollerna upprörda. Skall någon annan förändra det som faktiskt hände, med andra utseenden och andra ordföljder? Skall de inte få spela sig själva? De har ju faktiskt inget liv utanför scenen! De har ju inte ens en pjäs att leva vidare i ännu! Flera gånger har de pockat på uppmärksamheten hos en författare, men han har nekat dem att få komma till liv. Så fick de idén om att ta sig direkt in på scenen och visa upp sig för en regissör.

Historien som Rollerna vill berätta väcker faktiskt inte något intresse hos mig. Men Rollerna själva, de sex som står där framför oss, deras öde utanför pjäsen berör mig! Skall de få sin pjäs? När de lever ut sin oro och ilska mot varandra, verkar Skådespelarna som några meter bakom härmar deras rörelser, som parasiter, och bryter stämningen med sina självupptagna invändningar. Men jag blir lugn igen när det blir allvar och Skådespelarna gestaltar Rollerna värdigt. Gång på gång skapas illusioner som är verkliga under de sekunder de varar. Och fastän det vi ser inte bara är en pjäs, utan en pjäs där vi vet att allt är en pjäs, blir jag djupt gripen av Rollernas öde. Ännu en kväll på teatern där fiktionen är verkligare än fakta. Det är magiskt, magiskt och underbart att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Sex roller söker en författare