Eftermiddagens musiker, pianisten Stefan Lindgren, violinisten Haiou Meng och cellisten Mikael Sjögren, kunde kombineras på många sätt. Först dök Stefan Lindgren och Haiou Meng upp i det som jag tyckte var det mest intressanta stycket, Ravels Sonat i a-moll för violin och piano (1897). Några inledande toner, melodiska och lättsjungna, spelades gång på gång men utvecklades varje gång till helt olika teman. Det nästan oskyldiga och barnsliga i frasen kunde bli vackert, vågat eller vildsint, men aldrig utan att tappa skönheten och musikaliteten. Jag tycker om Ravel mer ju fler av hans verk jag hör.
Därefter anslöt Mikael Sjögren, och man spelade Stefan Lindgrens egenkomponerade Trio för violin, violoncell och piano. Verket började intensivt, med mycket energi och med hetsiga melodier som ofta jagade fram i stafett mellan de tre musikerna. Däremellan fick fiolens starka, ledande stämma spännande understöd av de andra två instrumenten. Stämmorna kompletterade varandra väl, och skapade ett gott helhetsintryck.
Efter pausen var det bara Chopin! Ensam vid flygeln spelade Stefan Lindgren den otroligt vackra Barcarole i Fiss-dur op 60 (1845-46). Lindgren spelade personligt, inlevelsefullt och med en mäktig klang. Därefter återkom Mikael Sjögren, och de två framförde Chopins Sonat i g-moll för cello och piano op 65, skriven vid samma tid som barkarollen. Man hör hur väl Chopin, liksom de båda musikerna, kan leda musiken i såväl de allra mjukaste nyanserna som kraftfulla avslutningar utan att förlora skärpan. Sonaten har nästan ett överdåd av toner, och de två instrumenten lät ibland som ännu fler, men de vackra melodierna drunknade aldrig i klangerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar