Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 1
Det är rättvist att utställningen med indiska konstnärer tar lång tid att gå igenom och ändå är svår att förstå, eftersom landet Indien är stort och mångfacetterat. Efter att ha återvänt för en andra titt känner jag fortfarande inte att jag har förstått allt, inte ens allt av vad som visas.
Chitra Ganeshs stora tavlor myllrar av pratbubblor och serietidningsäventyr, med en feministisk twist. Men det är äventyr med bas i en tradition jag inte förstår, så jag ser tyvärr inte sammanhanget. Konstnären Pushpamala N har gjort en fotoserie som visar en klassisk indisk saga med två överspelande aktörer. Jag känner inte till sagan sedan innan men förstår tillräckligt för att skratta åt bilderna. Fast det känns faktiskt litet fel att skratta åt ett nationalepos från ett annat land, hur otidsenligt det än är.
I Hema Uphadyay Killing Site sitter små människor fast i stora strukturer, och ovanför dem hänger en stad upp- och nedvänd. Det är för litet för att förklara något, men det är ändå ett av de mest intressanta verken i utställningen.
Reena Saini Kallats verk Crease/Crevice/Contour" med bakgrundshistorian förklarad intill, ger en ögonblicksbild av orättvisor. För oss tar det en minut att reflektera över det, för andra är förnedringen för evigt inskriven på kroppen, som för kvinnorna som rövades bort av sina fiender och fick förolämpningar skrivna på sina kroppar när de till slut fick återvända hem.
Ännu större orättvisor gestaltar konstnärsteamet Thukral & Tagra i Effugio, som är latin för flykt. Utanför utställningsrummet sitter små flygplansfönster genom vilken man ser skrattande indiska män med mycket olika utseenden. De ser glada och förväntansfulla ut, och verkar ha hopp om en god framtid. Men i rummet bakom flygplansfönstren ges en mycket bittrare förklaring. Varje år ingås 15000 äktenskap mellan kvinnor i Punjab och indiska män som bor i USA. Kvinnorna tror att de skall få flytta med till USA, men mannen var bara ute efter hemgiften och lämnar sin fru ensam och förödmjukad i Indien. VILKA KRÄK! I rummet står skåp fyllda med flaskor med ett nöjt mansansikte på. Den enda lättnaden i verket är den stora tavlan med surrealistiskt motiv; symmetriskt speglade hus i vackra pastellfärger som seglar som moln mot himlen. Drömmen om ett gott hem i ett annat land?
Allra bäst gillar jag fortfarande Bharat Sikkas foton av platser som är oviktiga och bortglömda, Space In-Between. Jag tycker om att se att de här mellanrummen finns i Indien såväl som Sverige, och jag tycker speciellt mycket om att det finns människor som upptäcker dem och visar dem för oss andra.
Länk till Kulturhusets sida om Samtidigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar