Ari-Pekka Lahtis pjäs Hjärtlandet har spelats flitigt i Finland sedan den skrevs 2005. Vad som uppförs på Dramaten är en förkortad översättning till svenska som är bearbetad för att läsas, inte spelas. I scenografin från En sommardag sitter skådespelarna med manuset i händerna. Med kulisserna som stöd och ett minimum av rörelse på scenen ger de liv åt orden så att det blir mycket mer än bara en uppläsning.
Berättelsen rör sig från inbördeskriget 1918 till nutid, från en småstad i Österbotten till Helsingfors, mellan människorna i en familj. Scenerna växlar fram och tillbaka i tiden, men utan att man tappar bort sig. Ekon från de tidigare generationerna hörs i scenerna från nutid.
De yngsta på scenen är ett syskonpar, där pojken är pjäsens författare och flickan är hans älskade syster, så vacker men handikappad - "CP" kallas hon av alla, såväl fröken i skolan som föräldrarna. Ingen tror att det kan bli något av henne. Så grymt! Det är litet svårt att förstå hur det kan slippa förbi så lätt i berättelsen. Det är också svårt att ta till sig den hårda tonen mellan föräldrarna, en mix av alkoholproblem och våld i hemmet som bara drar förbi i några korta replikväxlingar.
Ett starkt tema genom hela 1900-talet är kristendomen, bönen och predikarens kraft. I en diskussion mellan skådespelare och publik efteråt får vi höra att det är en av alla detaljer i pjäsen som är så typisk för den österbottniska och finska landsbygden. Det var också författarens intention att låta farfadern, väckelsepredikanten, komma upp på scenen och hålla ett starkt och engagerande tal i nutid.
Jag tror att pjäsen är bättre i sin helhet, utan strykningar. En del episoder gled förbi litet för snabbt. Men i händerna på en begåvad, samspelt ensemble blev det en bra skildring av likheter och (ännu mer) olikheter i ett land som ligger så nära oss.
Länk till Dramatens sida om Hjärtlandet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar