Tomoko Sawada på Kulturhuset

I uppslagna fotoalbum ser jag bild efter bild på japanska flickor. De är uppställda för fotografen och finklädda i olika utstyrslar; traditionell kimono, som flygvärdinna, sextiotalsdräkt av västerländskt snitt, i olika färger. "OMIAI" heter den japanska seden att presentera en ogift man eller kvinna i ett fotoalbum för intressenter. Så där sitter en massa unga kvinnor och visar upp olika delar av sin personlighet, eller kanske olika aspekter av vad en man kan önska sig av en hustru. Några av flickorna ser ledsna eller sura ut, och jag tänker att det kanske inte är så smart att se avvisande ut när man vill vinna någons uppmärksamhet. Jag tittar ännu närmare och läser på informationsbladet att alla flickor faktiskt är Tomoko Sawada själv, som klätt och sminkat sig för kameran. (Verket är från 2001.) Aha! Det missade jag. Hon är sig inte lik från bild till bild - jo, några bilder sinsemellan, men inte alla.

Mer lik sig själv är hon uppkopierad fyrtio gånger till en hel skolklass av små flickor med benen prydligt ihop. I fotoserien "School Days" (2004 - 2006) visar Tomoko Sawada upp flickklasser i olika skoluniformer. När man inte kan välja sina kläder själv får man försöka man visa sin personlighet med andra detaljer, som strumpor, frisyr och makeup. Men fastän några flickor har svarta strumpor och några har uppburrat hår, så är de alla mer lika än olika varandra. Är det ens meningen att man skall ha en personlighet när man sitter i skolan och lär sig saker hela dagarna?

I båda serierna, den där alla är lika varandra och den där alla är väldigt olika varandra, tycker jag att det är påtagligt hur litet av personlighet som lyser igenom uniformen. Detta är en stor skillnad mot till exempel Cindy Shermans verk, som visar bilden av människor med historia och drömmar. Att det är så genomgående i två så olika fotoserier får mig att tro att Tomoko Sawada med flit väljer att visa det opersonliga i rollerna vi har att välja på.

Länk till Kulturhusets sida om Tomoko Sawada