lördag 27 november 2010

Mina drömmars stad med Teater Reflex

Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm berättar om Sveriges huvudstad och många av människorna som lever där. När Teater Reflex sätter upp Mina drömmars stad väljer de att fokusera på några av personerna, främst Annika, men de låter också sina många medarbetare myllra på scenen för att återskapa stämningen av en stad som växer. På dialekterna hör man att många människor är inflyttade, från Dalarna, Gotland, Finland, ja till och med en chilensk gruvarbetare dyker upp vid en rasolycka. Jag försöker att tänka mig de många plastsäckarna som utgör kulisser som symboler för alla de inflyttades persedlar, men det räcker inte hela vägen. Ibland funkar det, som när plastsäckarna är tvättsäckar, men mest skymmer de vilken vacker stad Stockholm är!

Foto: Tommie Lindström

Alla är klädda i plagg av ihopsydda jeansdelar. På männen blir de till arbetsklädsel, och att karlarnas fysiska arbete och hur de talar om att organisera sig för att kunna kräva bättre arbetsförhållanden gör att det är där som pjäsen får bäst tidsförankring. Men den stora gruppen av kvinnor ser inte bara ut som överlevare i en Mad Max-värld med sina traskreationer, nutida frisyrer och välnärda hull, utan har också fått väl anakronistiska repliker ibland. Det är litet för putslustigt för min smak. Rent allmänt så är replikerna så styltiga att de korta scenerna inte ger utrymme för mer än en snabb framflyttning av händelserna, men några av birollsinnehavarna har så mycket närvaro att deras roller får liv i några sekunder.

Föreställningen har många sångnummer, som inte ger så mycket färg åt berättelsen som det nog var tänkt. Texterna är så generella att de varken ger bredd eller djup åt det som sägs. I några scener känner jag ändå en fläkt av hur styrt livet var om man bara hade sin arbetsförmåga och när som helst kunde bli utbytt. Det är bra att man centrerat berättelsen runt Annika, och hennes resa från ett förutsägbart liv i fattigdom till möjligheten att bestämma över sig själv och göra något bra för andra. Även om jag hade önskat mig ännu mer fokus på utvalda scener, är uppsättningen god underhållning, och många runt mig är mycket entusiastiska. De många amatörskådespelarna och musikerna gör ett riktigt bra jobb. Det är fint att se.

Länk till Teater Reflex

4 kommentarer:

Vän med kroppen sa...

Jag har också varit och sett den här teatern och jag är lite dubbel. En av mina favoritförfattare är Per-Anders Fogelström, hans språk är rejält men ändå vackert och hans stockholmsskilldringar så otroligt levande. Föreställningen är också levande och det är mycket gläjde från alla skådespelare - det är verkligen det som är den stora behållningen. Men stockholmskildringen faller lite tycker jag, även om den är uppdaterad och man flirtar lite med hur det ser ut idag. Kanske är jag för färgad av boken, håller med om att det var en sevärd föreställning! Sen sätter du fingret på med liknelsen om Mad Max, jag satt och undrade var det var jag tyckte att jag hade sett kostymeringen tidigare... /Åsa

Jenny B sa...

Åsa, så roligt att höra från dig!

Jag har funderat vidare, och jag tycker nog att den här uppsättningen är mer sevärd än en del jag har sett på Stadsteatern i höst - Fadern och Moskva den 7 oktober, till exempel. Och att man kan ha så många på scenen till stora sångnummer och liknande scener är ju bra. Men jag önskar ändå att några scener varit längre och gett djupare känsla för de enskilda personerna som lyftes fram. Jag tror att manuset kunnat vara bättre, det hade gjort stor skillnad!

Åsa sa...

Jo, visst är det otroligt att de kan vara så många på scen samtidigt och ändå känns det inte rörigt! Jag tror att delar av teaterreflexgruppen deltog i Enskedespelets "Momo - eller kampen om tiden" också och den tyckte jag var suverän! Det är kul med teater på olika sätt och ibland är det som sagt till och med bättre med mer "amatörskådespeleri" än de stora scenerna.

Jenny B sa...

Jag tycker också att det verkar vara mycket utbyte mellan de båda teatergrupperna. Min väninna var också med i båda uppsättningarna du nämner! :) Ja, det är bra att det finns grupper som låter alla vara med som vill, och som låter dem komma fram i stora sång- och dansscener!