Musik hör till det viktigaste i livet för många människor. För nioåriga Paola Levi lockar den vackra musiken, fastän hon inte hör mycket av den i hemmet. Särskilt fiolen utövar en dragning på henne, och på något sätt vet hon att hennes pappa har spelat fiol, men att han absolut inte vill göra det längre. De har ju en fiol hemma! Paola får hålla i den, och den känns som hennes saknade kroppsdel. När vi möter henne är hon vuxen och konsertviolinist.
Det är en fin liten historia hur Paola lär sig spela fiol, och det finns en större, sorglig historia bakom varför Paolas pappa slutade spela fiol. Båda två berättas av Susanna Helldén, som spelar den vuxna och den nioåriga Paola och alla andra personer i berättelsen också. Hon är en bra skådespelare, och kan växla sömlöst mellan att vara den lilla flickan och hennes mamma i dialog med varandra. Fiolen är med på scenen och Paola spelar på den under sin berättelse.
Pjäsen skrevs av Simon Reade efter en bok av Michael Morpurgo. Det är en kort men innehållsrik historia där man sitter uppmärksam från början till slut. Med en bra skådespelare blir berättelsen både vacker och allvarlig.
Länk till Teater Fredags sida om Aldrig Mozart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar