Boken Die kleine Berlinerin samlar ett antal korta prosastycken av Robert Walser, i ordning efter när de är skrivna från 1907 till 1928. De är till största delen utmärkta flanörberättelser: uppmärksamma beskrivningar av en park, ett kafé eller annan plats; vilka som befinner sig där och hur de interagerar, med utrymme för personliga reflektioner. Historierna kan tidvis framstå som banala, men betänk att det är den här sortens beskrivningar av vardagen som fyller ut våra teoretiska kunskaper om dåtiden och ger en känsla av hur det verkligen var att leva då. Det är gott att leva sig in i den lätta förundran och entusiasm över tidens nymodigheter när man läser ett stycke som Über der Elektrischen.
Es ist ein billiges Vergnügen, Elektrische zu fahren. Kommt der Wagen heran, so steigt man, in dem man vielleicht einer edlen Frauengestalt höflich den Vortritt lässt, ein, und der Wagen fährt weiter. Sofort bemerkt man, dass man ziemlich musikalisch veranlagt ist. Die zartesten Melodien tönen einem im Kopf. Im Nu hat man sich zu einem ersten Dirigenten oder gar Komponisten aufgeschwungen.
Nog önskar jag mig ändå ofta litet mer av berättande, inte bara betraktande hur underhållande det än är, som i den roliga novellen Im Provinz om en skådespelare som spatserar runt i en småstad och ställer till. Teater ligger för övrigt storstadsflanören Walser varmt om hjärtat, det märker vi i flera av styckena. Men titelnovellen, Die kleine Berlinerin, gör mig mäkta irriterad då han låter flickan på omslaget, Suzanne Aimée Cassirer, nu i elvaårsåldern, beskriva sitt liv så banalt och ointelligent, som om han ställt de dummaste frågorna och tolkat dem så enögt som möjligt.
När (första) världskriget startar blir tonen dovare, utan att stridandet ens uttryckligen nämns. I de längre berättelserna Frau Wilke och Frau Scheer möter vi två äldre kvinnor vilka, kanske berättigat, inte tycks om av sin omgivning, sina hyresgäster, och ändå eller kanske just därför väcker sympati och gemenskap hos berättaren.
Robert Walsers nervsammanbrott år 1929 hade föregåtts av ångest och hallucinationer under en längre tid. De kronologiskt sista berättelserna i samlingen är mer komplexa i struktur och innehåll, och säkert är det inte bara ett estetiskt val utan påverkat av Walsers sinnestillstånd. Man anar en distans och oförståelse från andra människor till den berättande, och en osäkerhet hos honom, och det smärtar förstås att läsa.
De tidiga, enklare berättelserna är givande för inblicken i tidsandan. Jag ser fram emot att läsa mer av Walser, då främst romaner där han kan fördjupa sig i handlingen och karaktärerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar