Kulturen som skapades under nittonhundratalets första decennier fascinerar mig; musik, konst, litteratur, dans. Konstskapare med gedigna kunskaper från de tidigare seklernas kultur valde att utvidga dess gränser och söka något mer sensibelt och personligt. En av dem var Maurice Ravel, och det är alltid ett nöje att höra hans Stråkkvartett i F-dur från 1903, så melodisk och lekfull.
 |
| Foto: Nikolaj Lund |
är litet omtumlande att de fyra musikerna i italienska Quartetto di Cremona, och då i synnerhet förstaviolinisten och violasten, låter sin ton vara så oskarp och till och med glida över till något som låter en aning falskt för mina öron. Det gör att harmonierna ofta låter ostämda. Men ärligt talat tycker jag om det också; den kända och älskade Ravelkvartetten låter annorlunda men underhållande på ett nytt sätt, i synnerhet den utforskande tredje satsen.
Under konsertens andra verk, Stråkkvartett nr 1 (1904) av Arnold Schönberg, reflekterar jag över varför den sortens musik, som ju alltså kom till nästan samtidigt och under liknande omständigheter som den nyss hörda Ravel, lämnar mig oberörd eller till och med litet irriterad. Schönbergs musik drar mig till sig och stöter bort mig i en växelverkan som ger mig en lätt åksjuka. Tacksamheten när musiken rör sig tillbaka till klassiska harmonier varar inte länge för snart kommer en klang eller en slinga som lägger krokben för det hela. Jag kan gilla ännu mer modern musik som har tagit fler steg bort från det traditionella, men den här musiken låter i mina öron som står mitt emellan det nya och det gamla. Dock är jag fullständigt medveten om att många andra mer insatta människor uppskattar Schönbergs musik, det märktes inte minst på de entusiastiska applåderna efter framförandet. Även musikerna själva kallade kvartetten ett mästerverk och kunde bara följa upp det med ytterligare ett mästerverk som extranummer; en fuga av Johann Sebastian Bach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar