Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

En familj kan sluta sig samman, skapa egna regler och vända världen ryggen. Det var vad björnjägaren Heikki Leskinen lärde sina döttrar, de sju vilda döttrarna med långt hår och rivmärken på kroppen från vassa snår, skogens djur och varanda. Inte ha kontakt med samhället, klara sig själva i huset i skogen, leva på jakt, inte ens lära sig läsa - fy för det! 

De sju döttrarna tumlar runt så att det är svårt att skilja dem åt, som betraktare och som läsare, men efter hand står några av personligheterna ut. Äldsta systern Johanna har följt far på jakten och är hans förtrogna, så när fadern till slut tas av björn är det hon som driver systrarna till att hålla samman, med järnhand och hugg och slag när det behövs. Modern lever ett tag till men henne har flickorna (och fadern) föraktat sedan länge så hon håller sig oftast undan.

Berättelsen är lika kaotisk som flickornas liv. Gång på gång får vi läsa hur någon tar det sista brödet och längtar efter chips eller annat medan hungern river i magen. Däremellan röker systrarna cigaretter, och dricker porter och sprit när de har det. Blåbär och en fångad ripa eller ekorre mättar för ett litet tag. 

Johanna delegerar arbete - bygg hus, laga trasiga ting - och jagar själv i skogen men det är svårt att få grepp om huruvida de unga kvinnorna lyckas med sina uppgifter. Det vill säga, tydligen för Johanna regelbundet hem kött och skinn från djuren hon skjutit, och efterhand kan de även sälja det på marknaden för goda pengar. Men berättelsen ger oss nästan bara ögonblicksbilder av muskulösa blåmärksbemängda armar och mindre av hantverksskicklighet och resultat, så intrycket blir att arbetet utförs lika slarvigt som flickorna äter. Snart kastar de av sig kläderna och rusar tjutande ned i en tjärn och bråkar. Fast med jämna mellanrum, särskilt när de besöker staden, känner de ändå sin egen stank jämfört med de tvättade stadsborna.

Bokens språk är pepprat med adjektiv som skall befästa systrarna som vildsinta naturbarn. Inte en chans förspills att berätta hur de välter saker och drämmer till varandra, ofta med egenkonstruerade ord som tyvärr känns lika påhittade som de unga kvinnornas tvångsmässiga vildhet. Det vill säga, några av flickorna är känsligare själar - tror på Gud, vill lära sig läsa, formar vackra lerfigurer - och det är tyvärr inte förvånande att det är just dem vi får komma närmare i längre passager där de får reflektera över sina liv och längta efter något annat. Och ändå så förblir de, likt sina vildare systrar, mest platta karikatyrer nedskrivna av en författarröst som onödigt nog knypplats in i början och slutet av historien.