A Passage North av Anuk Arudpragasam

Under flera år hörde vi nyheter om inbördeskriget i Sri Lanka, brutalt men så långt borta från oss att de flesta inte hade någon relation till landet. Även för Krishan som växte upp i Colombo och flyttade till Delhi för att studera var striderna något han läste om men inte påverkades av. Trots att hans familj är Tamiler har de levt i de södra delarna av landet, utom räckhåll för kriget i nordost. Som student i Delhi med energi och en vilja att hjälpa de svaga följde Krishan snarare de övriga studenternas engagemang i andra frågor, även om han också intresserade sig för händelserna  i Sri Lanka och försökte dela sina upptäckter med den beundrade nästan-flickvännen Anjum.

Man kan ana survivor's guilt och förvirring inför sin egen bakgrund hos Krishan både i Delhi, på avstånd från sitt hemland, och tillbaka i Colombo vilket fortfarande ligger långt ifrån de värsta stridszonerna. Att Rani, en kvinna som var på plats och led svårt under kriget, under två år levt i samma hus för att ta hand om hans farmor, är en annan variant på hur ondskan ändå aldrig påverkade honom direkt men var desto grymmare för många andra.

Rani reser tillbaka till sin dotters familj i de norra delarna. Så kommer budet att hon har dött genom en olyckshändelse (eller var det en medveten handling?). Farmodern är för skröplig för att resa men Krishan ger sig av för att närvara vid begravningen. Det vill säga, avresan dröjer till de sista hundra sidorna av boken.

Anuk Arudpragasam skriver långa meningar med många bisatser; komma efter komma släpper fram nya varianter på de första orden och fyller flera rader på boksidan. I mina ögon blir resultatet av de många likartade delförklaringarna till att ursprungsmeningen töms på sitt värde, inte minst för att många av utviktningarna definierar känslors uppkomst och utveckling på sätt som inte alla skulle skriva under på.

Krishan had always thought of death as something that happened suddenly or violently, an event that took place at a specific time and then was over, but hinking now of his grandmother as he sat there on the rocks, it struck him that death could also be a long, drawn-out process, a process that took up a significant portion of the life of the dying person. It was an obvious fact, in retrospect, but perhaps because of how his father had died, in the Central Bank bombing of 1996, perhaps because the frequency of sudden and violent death in the country in which he was born, he'd never really stopped to consider the fact that people could also die slowly, that dying could be a process one had to negotiate over the course of many years. Ever since he was old enough to follow the news he'd been hearing of people dying in abrupt and unpredictable ways - in road accidents and race riots, by snakebite, tidal wave, and shards of shrapnel - and it had never really occurred to him that for most people in most places, even Sri Lanka, death was a process that began decades before the heart stopped beating, one with its own logic and trajectory. 

[Här följer ytterligare tre sidor om hur kroppen förfaller i allmänhet för gamla människor och för farmor i synnerhet.]

Det är när Krishan påbörjar sin resa till begravningen som bokens handling verkligen börjar bränna till, men då i form av vad han minns av revolutionsledaren Kuttimanis liv och en dokumentär om två unga kvinnor i Tigrarnas elitförband (en verklig dokumentär som finns att se här). Dessa beskrivningar är det mest minnesvärda med boken. Trots att Ramis begravning uppenbarligen gör stort intryck på Krishan, förblir han en luddig och tyvärr ointressant huvudperson genom vilkens ögon vi bara ser några glimtar av det som hade varit givande att få uppleva.