Med lettiske Andris Poga på dirigentpulten inleddes konserten med ett verk av hans landsman, Péteris Vasks, tillägnat Vasks vän, den finländske dirigenten Juha Kangas. Musica serena för stråkorkester var vacker musik, njutbar och modern i sin långsamhet. Dock lät den ganska vemodig i mina öron, även genom de återhållna men dramatiska partierna, fram till de sista takterna då en fin positiv klang tog över för ett glädjerikare slut.
Sofia Gubajdulinas Sagopoem har en uttalad handling: en krita drömmer om att få rita vackra slott, hav och trädgårdar, och minsann plockas den upp av en pojke som börjar rita på asfalten. Musiken är ypperligt dramatisk och varierad på ett sätt som inte direkt stämmer med mina inre bilder av fina slott, men det går lätt att engagera sig i den, särskilt i de sista takterna när allt som är kvar av kritan bara är en stump... Men verket finns kvar för fler att se, åtminstone ett tag till!
Dmitrij Sjostakovitj skrev sin Symfoni nr 1 när han bara var nitton år och det gör verket desto mer imponerande. En så god användning av instrumenten, vilka väl samstämda stämmor, och så skickligt musiken rör sig från lekfull till mäktig och vidare! De goda Kungliga Filharmonikerna var som alltid väl samspelta och resultatet blev en mycket fin konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar