Amerika, möjligheternas land! 1800-talet var en tid då många såg tillfälle att göra sig en förmögenhet, inte alla lyckades, men några kunde bygga upp stora företag och också rikedomar för egen del. Längs det växande New Yorks gator byggs pampiga hus upp för den nya tidens vinnare, vilket inte ses med blida ögon av de äldre familjerna som kan räkna släktled tillbaka till Förenta Staternas grundare.
Året är 1882 och vi följer några av familjerna på båda sidor i det iskalla kriget. George Russell skördar stora framgångar med järnvägslinjerna han bygger genom landet, men han och hans hustru Bertha tas för allt i världen inte emot av familjerna som måste hålla sin status oberörd för att inte förlora den helt. Man kan tycka att utfrysningen av familjen Russell är småaktig, men ingen av makarna Russell drar sig heller för fula knep, så de är inte automatiskt några oskyldiga offer man sympatiserar med.
Mer oskyldig är den unga Marian Brook som just blivit föräldralös och kommer till New York för att ta in hos sina mostrar, den nästan lika oskuldsfulla Ada Brook och den desto mer cyniska Agnes van Rhijn. Alltför ofta är Marians roll i dialoger att fyra av ett urskuldande leende och säga att allt är bra, vilket i och för sig är ett tecken på hur snäv rollen var för unga kvinnor på den tiden.
Ännu snävare är den för paret Russells dotter Gladys, som fortfarande behandlas som ett barn av sin mor. Gladys är i den åldern då hon skulle kunna göra debut i societeten, men Bertha Russell vill förstås inte ordna debutantbal innan hon är säker på att den skulle besökas av de mest lysande namnen. Och så vaktar hon på att ingen girig ung man skall lägga beslag på Gladys för hennes pengars skull. Dock är det ungdomarna som mer än föräldragenerationen blandar sig med varandra, och lär känna varandra över de gränser som den förmenta anständigheten sätter upp.
Efter succésäsongerna av Downton Abbey blev Julian Fellowes inbjuden att skapa något liknande i USA, och The Gilded Age följer formatet väl men med goda anpassningar till de nya miljöerna. Och så litet putsat i kanterna så att sorgerna och konflikterna inte skall bli alltför stora. En av huvudpersonerna, Peggy Scott, är en ung svart kvinna, och visst möter hon fördomar men familjen van Rhijn/Brook är respektfulla och välkomnande mot henne. Kameran rör sig genom köken och andra salar, och fastän några av betjänterna har privata problem är de på det stora hela nöjda med sina roller. För det gyllene livet vi ser, det behöver ju tjogtals av hjälpande händer för att hålla allt rullande: städning, matlagning och servering, och att hjälpa herrarna och damerna att komma i sina magnifika stasser.
Men visst är det underbart att se de vackra klänningarna, håruppsättningarna och hattarna, och fundera på hur det skulle vara att bli serverad ypperlig mat varenda dag. Något annat som glimmar fram i serien är framtidstron (som förstås skär sig mot dem som vill bevara allt som det är) och teknikoptimismen - räls, tåg, elektriskt ljus håller på att stöpa om samhället! De lagom vassa intrigerna och sköna vyerna gör The Gilded Age oemotståndlig, från vinjettmusiken som för en med längs tågrälsen mot framtiden, och till vilka knep Bertha Russell tar till för att styra New York dit hon vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar