Tre bröder av Yan Lianke

Många av oss har ofullständiga bilder av Kina vare sig vi lusläser nyheterna därifrån eller ej. Även med kunskap om ettbarnspolitiken, sweatshops, korrupta byråkrater och de grymma verkningarna av de politiska omvälvningarna från mitten av 1900-talet och framåt är det genom skönlitteraturen som man kan få en mer fullödig bild av livet i Kina, av vad som skrivs och vad en läsare kan uttyda av berättelserna. Den kinesiska författaren Yan Lianke är född 1958 i provinsen Henan, på den landsbygd som inte syns lika mycket som de glänsande nybyggda städerna, förutom i utsagor om att livet där är hårt. Och det är just vad Yan Lianke kan vittna om, med en klyfta mellan stad och land som funnits ända sedan han var liten och säkert mycket längre.

I ett förord som skrivits 2018 (boken Tre bröder är från 2009) tycks hela Yan Liankes liv redan vara sammanfattat, men vi kommer att få se honom närma sig de olika händelserna gång på gång från nya håll, med utgångspunkt från olika människor, främst sin far och två av faderns bröder. Prosan är till en början enkel, en närmast dokumentär beskrivning av vad som hänt, men interfolierad med mer lyriska partier vilka blir fler och längre mot slutet av boken, när de tre brödernas närmande till döden och deras liv därinnan får Yan Lianke att filosofera över livet och döden, och vad de tre bröderna betydde för hans eget liv.

Det första mötet med stadsborna var en klasskamrat som blev hans rival om att vara bäst i klassen. Likt hennes familj sändes många stadsbor ut för att lära känna landsbygdens villkor, men blev snarare bortskämda med den finaste maten de fattiga bondfamiljerna kunde bjuda på, utan att de behövde arbeta för den. Att stadsbor var litet finare än bönderna var sanktionerat uppifrån, och länge var det något den unge Lianke fogade sig i, tills den orättvisa behandlingen blev alltför uppenbar.

Yan Liankes far och även hans bröder fann stolthet i att bygga rejäla hus till sina egna familjer, och även till sönerna när de väl blev giftasvuxna. Till det kunde man hämta sten från närliggande berg eller, ironiskt nog, från den steniga jordlapp som Liankes familj bearbetade tills de till slut kunde odla och se fram emot sin första skörd. Men att hämta sten var förstås ett tungt arbete som även de unga barnen måste hjälpa till med, på kvällar och helger efter att det lika hårda arbetet i jordbruket var klart för dagen. 

Den unge Lianke längtade bort från detta inrutade liv och det är rörande att läsa om hur hans familj stöttade honom till att studera vidare och bli författare, trots många motgångar. Boken är genomsyrad av en tacksamhet mot föräldragenerationen som en västerländsk läsare som jag kan tänka sig inte bara bottnar i hur Yan Lianke såg svetten och dammet som låg bakom varje peng, utan en tradition av respekt för äldre. Hand i hand med detta går passagerna av hård självkritik där Yan Lianke berättar om de (tre) gånger han stulit och, sorgligt nog, hur han lastar sig själv för att fadern dog i förtid.

Som sagt blir de lyriska, filosofiska styckena fler mot slutet av boken, tillsammans med insikten om att det stadsliv den unge Lianke längtade efter inte var så bekymmersfritt, men att stadsborna och tiden fortsätter att rusa ifrån de strävsamma landsbygdsborna.

Mina föräldrars generation hade fått kämpa hela livet för att få mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, för att bygga trerumshus åt sina barn och se till att de blev gifta. Men nu hade de där husen plötsligt blivit omoderna. De var som träd som hade börjat vittra sönder innan de hunnit växa sig stora och bara kan stå där på fälten, vid vägen och uppe bland bergen och förklara att de en gång hade ett liv, en storhetstid som varade i dagar eller år.

Men boken innehåller också många vittnesbörd om hur familjemedlemmar och bybor visade omsorg om varandra, sällan med vackra ord utan snarare med handräckning och pengagåvor när någon hade det svårt. Det är en välgärning att Anna Gustafsson Chen har översatt Yan Liankes bok till svenska så att vi kan få en blick in i det liv som levdes på Kinas landsbygd och säkert fortfarande levs där.