Under ouvertyren ser vi dramats efterdyningar - två kroppar på ett blankt bord, en sorgsen kung i rullstol, en kvinna som smyger runt och ser okynnig ut men egentligen nog bara följer sina egen programmering som katalysator för katastrofen. Kropparna på bordet får tillbaka sina liv och klär sig i sina kläder, motvilligt och oroligt, som att de vet vad som kommer att hända (igen).
I första akten är Isolde inlåst på ett skepp, bortförd från Irland av Tristan för att bli maka åt kung Marke i Cornwall. Hennes förnedring och förtvivlan är desto större då Tristan är den som dödade hennes fästman, men i de underliga händelserna efter det möttes Isolde och Tristan, och i ögonblicket då hon kunnat hämnas avstod Isolde från att ta Tristans liv. Kärlek och hat är sammanlänkat då Isolde kräver att Tristan skall dricka en försoningsskål med henne, för att så kunna förgifta honom - men var det enbart otur att hon istället gav honom kärleksdrycken som den trogna tjänarinnan Brangäne också hade till hands?
När kärleken drabbar dem både blir musiken glad och triumfatorisk - de båda borde förstå att deras relation är dödsdömd men i ögonblicket övervinner kärleken alla invändningar. Likaså i andra akten, när de båda äntligen kommer samman i kung Markes slott. Då är musiken mild och ljuv, och än en gång utan oro. Men det är då som kung Marke återkommer från sin jakt och finner dem båda mitt i gärningen. Det är inte ilska och hämndlystnad som fyller kungen utan en djup sorg över sveket från de två människor han älskar mest, det hör vi också i den vemodiga musiken.
Folkoperans uppsättning av Tristan och Isolde har en avskalad scenografi och tidlöst moderniserade klädedräkter. Brangänes kostym ger henne en trovärdighet som passar mycket bra i hennes roll som pålitlig och kunnig förtrogen till drottning Isolde. Dock känns det kallt och kalt med den sparsamma inredningen och rekvisitan, även om lysrörsstavarna skapar värme och djup i scenen i kungens slott, och möbleringen i Tristans slott i sista akten väl motsvarar den nästan mystiska stämningen i musik och handling. Tyvärr hörs kvinnorösterna sämre i den här inspelningen, vilket är mycket synd, men så vitt jag kan höra är alla sångare skickliga och engagerade.
Länk till Folkoperans sida om Tristan och Isolde
2 kommentarer:
- Störtlöjligt. Ett enda "svärd" och inte en enda rustning.
Visst var den litet väl modern. Jag gillar också när de väljer kostym och scenografi från tiden man tänker sig att historien utspelar sig.
Skicka en kommentar