Det finns berättelser i Bibeln som är välkända, och andra som är mindre kända. Gud befallde profeten Hosea att gifta sig med en prostituerad, en handling som skulle symbolisera hur Gud är trogen sitt folk trots att folket ständigt syndar och vänder sig till andra gudar. Hur skulle det se ut om Gud befallde något sådant idag? Världen är avsekulariserad, och symbolhandlingar väcker inte lika stor uppmärksamhet i informationsflödet. Mattias Anderssons pjäs Uppenbarelsen placerar med stor fingertoppskänsla några händelser ur Bibeln i vår samtid, och låter dem stötas mot vår nya värld och oförstående medmänniskor.
Uppenbarelsen som mannen fick, hemma i sin soffa, utan att ha levat ett kristligt liv, var så stark och övertygande att det inte var någon tvekan om att följa den. Shanti Roney berättar med stillsamt uttryck men ytterst övertygande om hur det kändes, och hur Guds röst sade till honom att söka upp samhällets mest bespottade och utföra en akt av kärlek. Och ändå blev resultatet så smutsigt och fel, och skammen faller på honom själv, så som rösten faktiskt förutsåg. Redan när han försöker förklara det med egna ord hackar hans upprörda fru sönder hans eufemismer - fullständigt förståeligt, för hur klichéartat är det inte med en blekfet medelålders man som försöker frälsa en kvinna med sin ständigt uppdykande penis? Ändå är det viktigt att höra och tänka sig in i hans förklaringar om hur uppenbarelsen övertygade honom att utföra detta offer.
Två bröder på scenen påminner om Kain och Abel - den enes agg växer ständigt och okontrollerat mot brodern som tycks alltid vara den som lyckan ler mot. De är ju båda på samhällets botten, pårökta och utan framtidshopp, så varför leta efter anledningar att slåss med sin närmaste, sin bror? Men när avundsjukan har slagit rot sticker den upp så ofta den kan, i allt våldsammare yttringar.
En ung flicka har begått något outtalat hemskt, och en psykolog försöker prata sig fram till en konsensus om hur de skall bemöta varandra och gå vidare. Sådana futtiga, intetsägande ord! De förmår inget mot hennes stickande motargument och intensiva övertygelse. Hennes starka övertygelse går dock inte tillräckligt tydligt fram, då man ofta fnissar åt det trippande psykologsnacket och flickans krokben, men skulle egentligen kunna jämföras med mannens uppenbarelse från Gud i inledningsscenen.
Historierna berättas etappvis, varvade med varandra. Mest gripande av alla på scenen är kvinnan som Nadia Weiss spelar, hon som förlorat allt och talar med Gud om hur hon hållit fast vid sin tro genom alla prövningar. Men nu, när hennes styrka verkar vara på upphällningen, gör hennes tvekan ont för alla som förstår vad hon talar om.
Citat ur Bibeln vävs helt naturligt in som repliker i pjäsen, och människorna på scenen är på samma gång fullständigt samtida och ekon av händelser som återkommer gång på gång under seklerna vi funnits på jorden. Scenografin, ett hav av tomflaskor, fungerar bra som inramning till alla de olika scenerna, och har dessutom en underbar klang när de faller ned i stora sjok. Jag är inte nöjd med pjäsens slut, men föredrar det framför något övertydligt, och är framför allt så berörd av allt som hänt innan att Uppenbarelsen blir en stor upplevelse.
Länk till Dramatens sida om Uppenbarelsen
Uppenbarelsen som mannen fick, hemma i sin soffa, utan att ha levat ett kristligt liv, var så stark och övertygande att det inte var någon tvekan om att följa den. Shanti Roney berättar med stillsamt uttryck men ytterst övertygande om hur det kändes, och hur Guds röst sade till honom att söka upp samhällets mest bespottade och utföra en akt av kärlek. Och ändå blev resultatet så smutsigt och fel, och skammen faller på honom själv, så som rösten faktiskt förutsåg. Redan när han försöker förklara det med egna ord hackar hans upprörda fru sönder hans eufemismer - fullständigt förståeligt, för hur klichéartat är det inte med en blekfet medelålders man som försöker frälsa en kvinna med sin ständigt uppdykande penis? Ändå är det viktigt att höra och tänka sig in i hans förklaringar om hur uppenbarelsen övertygade honom att utföra detta offer.
En ung flicka har begått något outtalat hemskt, och en psykolog försöker prata sig fram till en konsensus om hur de skall bemöta varandra och gå vidare. Sådana futtiga, intetsägande ord! De förmår inget mot hennes stickande motargument och intensiva övertygelse. Hennes starka övertygelse går dock inte tillräckligt tydligt fram, då man ofta fnissar åt det trippande psykologsnacket och flickans krokben, men skulle egentligen kunna jämföras med mannens uppenbarelse från Gud i inledningsscenen.
Historierna berättas etappvis, varvade med varandra. Mest gripande av alla på scenen är kvinnan som Nadia Weiss spelar, hon som förlorat allt och talar med Gud om hur hon hållit fast vid sin tro genom alla prövningar. Men nu, när hennes styrka verkar vara på upphällningen, gör hennes tvekan ont för alla som förstår vad hon talar om.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Länk till Dramatens sida om Uppenbarelsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar