Kring elden i tunnan sitter några människor. Deras kläder är inte slitna, så de är kanske inte hemlösa, men scenen antyder att de samlats för något viktigt. Strax får vi höra det viktiga: en efter en citerar de stycken ur favoritböcker. Känslan av att litteratur är viktigt, något man bjuder varandra för att överleva, är påtaglig. Mannen i hörnet då, skall inte han citera något för att ta del av gemenskapen? Jo. Ur minnet läser han ur boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, några signifikanta meningar om hur brandmannen njuter av att rikta sin eldkastare mot böcker och se dem brinna.
Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.
Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.
Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.
Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451
Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.
Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.
Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.
Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451
 |
| Foto: Micke Sandström |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar