Finland 100 år i närbild

Inför Finlands hundraårsdag som självständig nation har tre kunniga Kungliga Filharmoniker och en begåvad sångerska satt ihop ett program med (oförtjänt) mindre känd musik av finska tonsättare.  Claudia Bonfiglioli (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) inledde med ett vackert stycke, Preludio e Fughetta för pianotrio av Laura Netzel, inte lika dramatiskt som den pianotrio av henne som jag hörde förra månaden, men fortfarande välkomponerat.

Den produktive kompositören föddes för hundra år sedan, i samma trakter som den nutida sopranen Christin Högnabba, vilket gjorde det extra roligt för henne att spela in en skiva med hans sånger. De sex stycken vi fick höra var alla mycket fina. Såväl pianostämman som melodin hade en ypperligt skön klang både var för sig och tillsammans, och framförandet gav mersmak.

Christin Högnabba

Mest känd av konsertens kompositörer lär vår samtida Kaija Saairaho vara. Hennes Mirage för sopran, cello och piano bjöd på trick såsom att spela på flygelns strängar och låta sångerskan sjunga in i den öppnade flygeln, men detta endast som komplement till den gedigna musiken, så att det mer blev effekter än effektsökeri - och tack och lov en god dos humor.

Efter paus spelades Pianotrio av Toivo Kuula. Då Kuula dog 1918 är den vackra musiken skriven före Finlands självständighet, men bär på den klara skönhet och det eko av finsk natur som man kan höra även i Jean Sibelius musik. Det långa verket är skönt konstruerat i många satser med stor variation, alla välkonstruerade med gott sinne för de enskilda instrumenten och de känslor de kan framkalla. Musikerna på scenen spelade mycket väl hela konserten, väl samstämt och med inlevelse.  Det var en god upplevelse och en fin avslutning på en välplanerad konsert.