Några av oss 70-talister hittade kanske LP-skivan Bordellmammas visor i en skivback och lyssnade uppmärksamt och fnissande åt de glatt framsjungna utförliga beskrivningarna av sexakter. Visst var sextio- och sjuttiotalet lössläppta tider, men se och höra att någon hade skrivit sånger fulla av "fula ord" istället för att smussla med det var något speciellt, och det var tack vare Johnny Bodes fräckhet (och sinande kassa) som skivorna blev till.
Filmen om Johnny Bode börjar från slutet och nystar sig bakåt för att ta reda på mer om mannen bakom allt. I en födelsedagsfest för lebemannen då han skulle fyllt 100 år firar Johnny Bode-sällskapet i hans anda, i den sköna blandningen av välskrivna melodier och vulgära texter. Några huvudmän i sällskapet intervjuas av Bo Sjökvist, mannen bakom filmen, i uppgiften att ta reda på mer om rumlaren som till synes glatt lurade sina bekanta åt höger och vänster, och ofta beställde in det dyraste och bjöd laget runt för att sedan smita från notan.
Redan vid sexton års ålder började Johnny Bodes bana som sångare och kompositör. Han levde kändisliv under 1920- och 30-talen, men på grund av bedrägerier han gav sig in i hamnade han i fängelse och på mentalsjukhus flera gånger om. I inspelningar från de senare åren i hans liv berättar Bode om de åren, och som en erfaren skrävlare förskönar han sina vistelser på sjukhuset och anklagelserna om att vara nazist under andra världskriget. Efter en halvlyckad vända som frivillig i finska vinterkriget kom han till Karl Gerhards nazisthäcklande revy med ett hakkors på uniformen och blev själv utfryst av kultur-Sverige. Att han då reste till Norge och erbjöd sina tjänster som revymakare åt Quisling-regeringen lär inte ha haft ideologisk grund utan säkert ha varit ett nytt sätt att retas med dem som vänt ryggen åt honom. Oansvarigt av Bode, förstås, för när världens framtid står på spel finns det viktigare uppgifter än att vara en retsticka mot "PK-etablissemanget" under vilket namn det än må gå. Men Norge-äventyret slutade med att det nazistockuperade landet utvisade den självutnämnde nazisten Bode - "nazistpajas" kallas han i svenska notiser från den tiden. Återigen, med en mytomans självsäkerhet säger han att det var för att han arbetade för motståndsrörelsen.
Det är roligt att kunna sitta ett halvt sekel senare och skratta åt den evige lurendrejaren Johnny Bode, och visst hade han vänner som gillade honom och förlät hans återkommande svek. Lillemor Dahlqvist som sjöng på Bordellmammas visor var hans vän in i det sista och har mycket att berätta om den charmige men opålitlige karln. Men filmen ger sig också av till Wien där Bode tillbringade några år, och ger röst åt två kvinnor (varav den ena hans exhustru) som inte förlåtit honom och fortfarande mår dåligt av att tänka på hur han lurade dem. Allt går inte att skratta bort.
Ändå är det fint att filmen avrundar med ett försök till förklaring av hur Johnny Bodes personlighet formades av hans osäkra uppväxt. Ett mycket sympatiskt drag hos mannen är också de två EP-skivor han gav ut med sångtexter om homosexuell kärlek, en om män som älskar män och en om kvinnor som älskar kvinnor. Detta var i början av uppmärksammandet av homosexuella rättigheter, och Johnny Bode hade kunnat skriva några provocerande visor på detta tema likväl som han gjort om sex i allmänhet, men valde istället att skriva vackra melodier med texter som skall väcka förståelse för homosexuella känslor. Det är mycket bra att filmen hinner visa så många sidor av Johnny Bode, en man värd att minnas.
Filmen om Johnny Bode börjar från slutet och nystar sig bakåt för att ta reda på mer om mannen bakom allt. I en födelsedagsfest för lebemannen då han skulle fyllt 100 år firar Johnny Bode-sällskapet i hans anda, i den sköna blandningen av välskrivna melodier och vulgära texter. Några huvudmän i sällskapet intervjuas av Bo Sjökvist, mannen bakom filmen, i uppgiften att ta reda på mer om rumlaren som till synes glatt lurade sina bekanta åt höger och vänster, och ofta beställde in det dyraste och bjöd laget runt för att sedan smita från notan.
Redan vid sexton års ålder började Johnny Bodes bana som sångare och kompositör. Han levde kändisliv under 1920- och 30-talen, men på grund av bedrägerier han gav sig in i hamnade han i fängelse och på mentalsjukhus flera gånger om. I inspelningar från de senare åren i hans liv berättar Bode om de åren, och som en erfaren skrävlare förskönar han sina vistelser på sjukhuset och anklagelserna om att vara nazist under andra världskriget. Efter en halvlyckad vända som frivillig i finska vinterkriget kom han till Karl Gerhards nazisthäcklande revy med ett hakkors på uniformen och blev själv utfryst av kultur-Sverige. Att han då reste till Norge och erbjöd sina tjänster som revymakare åt Quisling-regeringen lär inte ha haft ideologisk grund utan säkert ha varit ett nytt sätt att retas med dem som vänt ryggen åt honom. Oansvarigt av Bode, förstås, för när världens framtid står på spel finns det viktigare uppgifter än att vara en retsticka mot "PK-etablissemanget" under vilket namn det än må gå. Men Norge-äventyret slutade med att det nazistockuperade landet utvisade den självutnämnde nazisten Bode - "nazistpajas" kallas han i svenska notiser från den tiden. Återigen, med en mytomans självsäkerhet säger han att det var för att han arbetade för motståndsrörelsen.
Det är roligt att kunna sitta ett halvt sekel senare och skratta åt den evige lurendrejaren Johnny Bode, och visst hade han vänner som gillade honom och förlät hans återkommande svek. Lillemor Dahlqvist som sjöng på Bordellmammas visor var hans vän in i det sista och har mycket att berätta om den charmige men opålitlige karln. Men filmen ger sig också av till Wien där Bode tillbringade några år, och ger röst åt två kvinnor (varav den ena hans exhustru) som inte förlåtit honom och fortfarande mår dåligt av att tänka på hur han lurade dem. Allt går inte att skratta bort.
Ändå är det fint att filmen avrundar med ett försök till förklaring av hur Johnny Bodes personlighet formades av hans osäkra uppväxt. Ett mycket sympatiskt drag hos mannen är också de två EP-skivor han gav ut med sångtexter om homosexuell kärlek, en om män som älskar män och en om kvinnor som älskar kvinnor. Detta var i början av uppmärksammandet av homosexuella rättigheter, och Johnny Bode hade kunnat skriva några provocerande visor på detta tema likväl som han gjort om sex i allmänhet, men valde istället att skriva vackra melodier med texter som skall väcka förståelse för homosexuella känslor. Det är mycket bra att filmen hinner visa så många sidor av Johnny Bode, en man värd att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar