När vi blir gamla och mindre rörliga har man glädje av minnena av livet de levt, men många skulle också önska sig någon att prata med. Liv, 85 år gammal, har sällskap av en ung stilig man - hennes make, som han såg ut för femtio år sedan. Han är en datorgenererad modell som liknar den nu döde maken Walter, och som för varje konversation lär sig mer om sig själv och om Liv, helt i linje med de självlärande system vi har redan idag. Att få fördjupa sig i minnen och ha en kär vän hos sig låter som en bra stimulans för en åldrande kvinna, men dottern Tess är inte förtjust i de artificiella vännerna som man kan skaffa sig nuförtiden. Konflikten och diskussionen med den mer positive maken Jon är forcerad och alltför polerad, vilket gör mig kritisk under de första minuterna av föreställningen.
Men bit för bit fylls detaljerna ut. Den här nya Walter, en "prim", skapar sig själv av de (gemensamma) minnen man berättar för dem. Men vissa saker kan vara för smärtsamma för att vilja tala om, och om en håller undan de minnena, och någon annan råkar nämna dem, vad skall primen minnas och svara då?
Det är sympatiskt att människorna i pjäsen hela tiden väljer att forma sin prim så lik dess förebild som möjligt, och inte försöker skapa en bättre version. Det tyder i mina ögon på en känslomässig mognad att man vill ha en partner som säger emot och är butter ibland, som hen faktiskt var i livet, snarare än någon som alltid uppfyller ens önskan om en idealmänniska.
Pjäsen Prima Liv fokuserar på de mänskliga reaktionerna på en ny teknik som kan kännas vänlig och skrämmande på samma gång. För varje scenväxling fördjupas komplexiteten i relationerna mellan människa och prim, och människans roll i den nya tekniken utmanas samtidigt som känslorna blir starkare och viktigare, mellan de datorlagrade minnena.
Alla fyra skådespelare på scenen - Britt Louise Tillbom, Björn Lönner, Per Graffman och Gunilla Backman - gör goda insatser. In i det sista ökar intensiteten i den drygt timslånga pjäsen, som blir ett tänkvärt inlägg om vad som är mänskligt och vad som är värt att bevara.
Fotnot: Pjäsen har filmatiserats under originaltiteln Marjorie Prime, som jag inte har sett, men jag tror att den vinner på att ses uppförd på scen.
Länk till Playhouse Teaters sida om Prima Liv
Men bit för bit fylls detaljerna ut. Den här nya Walter, en "prim", skapar sig själv av de (gemensamma) minnen man berättar för dem. Men vissa saker kan vara för smärtsamma för att vilja tala om, och om en håller undan de minnena, och någon annan råkar nämna dem, vad skall primen minnas och svara då?
Det är sympatiskt att människorna i pjäsen hela tiden väljer att forma sin prim så lik dess förebild som möjligt, och inte försöker skapa en bättre version. Det tyder i mina ögon på en känslomässig mognad att man vill ha en partner som säger emot och är butter ibland, som hen faktiskt var i livet, snarare än någon som alltid uppfyller ens önskan om en idealmänniska.
Pjäsen Prima Liv fokuserar på de mänskliga reaktionerna på en ny teknik som kan kännas vänlig och skrämmande på samma gång. För varje scenväxling fördjupas komplexiteten i relationerna mellan människa och prim, och människans roll i den nya tekniken utmanas samtidigt som känslorna blir starkare och viktigare, mellan de datorlagrade minnena.
Alla fyra skådespelare på scenen - Britt Louise Tillbom, Björn Lönner, Per Graffman och Gunilla Backman - gör goda insatser. In i det sista ökar intensiteten i den drygt timslånga pjäsen, som blir ett tänkvärt inlägg om vad som är mänskligt och vad som är värt att bevara.
Fotnot: Pjäsen har filmatiserats under originaltiteln Marjorie Prime, som jag inte har sett, men jag tror att den vinner på att ses uppförd på scen.
Länk till Playhouse Teaters sida om Prima Liv
 |
| The Gates, installation av Christo i Central Park år 2005 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar