Det lockande konsertprogrammet inledde med ett verk av för mig okände Edouard Lalo, Ouvertyr till Le roi d’Ys. Jag skulle gärna vilja höra hela operan någon gång, för musiken var skönt dramatisk och berättande; svingade sig upp till känslomässiga höjdpunkter, dämpade sig igen men fortsatt melodisk och engagerande.
Nästa stycke var Sinfonia concertante för violin, viola och orkester av Wolfgang Amadeus Mozart, och från första tonen klingade orkestern annorlunda, mer tidstypiskt. Rätt så! Dirigent Nathalie Stutzmann kunde skickligt leda Kungliga Filharmonikerna till att inte bara stötta de två solisterna som stigit fram ur de egna leden, utan själva behålla en av huvudrollerna. Johannes Lörstad, violin, och Louisa Tatlow, viola, spelade mycket fint och harmoniserade med varandra och orkestern under sina insatser. Konsertens andra sats, Andante, har genomgående en sorgsen ton, men förlorar sig för ovanlighets skull inte i långsamhet utan klarar att behålla stämningen trots ett stadigt tempo. Allvaret följer med in i den grandiosa avslutande satsen, Presto.
Efter paus var det dags för tre stycken av Maurice Ravel: Menuet antique, Une barque sur l’océan och La valse. Vilken underbar upplevelse! Nu lockade Stutzmann fram en storhet i orkestern, den storhet som behövs för att låta som att musiken kommer överalltifrån; lyrisk, nyfiken, ibland magnifikt ljudande som vore salen ännu större (utan att ljudnivån blev svår). Det är förunderligt hur ett sådant mästerverk som La Valse under rätt förhållanden kan bringa en människa till bitterljuva tårar över sin skönhet, en skönhet som blir vackrare för att den inte är "ren" utan bär ett ifrågasättande inom sig. Applåderna efter konserten var intensiva, och även orkestern var så tillfreds att den gav dirigenten en touche, en fanfar. Det ger hopp om fler besök och fingertoppskänsliga tolkningar av Nathalie Stutzmann!
Nästa stycke var Sinfonia concertante för violin, viola och orkester av Wolfgang Amadeus Mozart, och från första tonen klingade orkestern annorlunda, mer tidstypiskt. Rätt så! Dirigent Nathalie Stutzmann kunde skickligt leda Kungliga Filharmonikerna till att inte bara stötta de två solisterna som stigit fram ur de egna leden, utan själva behålla en av huvudrollerna. Johannes Lörstad, violin, och Louisa Tatlow, viola, spelade mycket fint och harmoniserade med varandra och orkestern under sina insatser. Konsertens andra sats, Andante, har genomgående en sorgsen ton, men förlorar sig för ovanlighets skull inte i långsamhet utan klarar att behålla stämningen trots ett stadigt tempo. Allvaret följer med in i den grandiosa avslutande satsen, Presto.
Efter paus var det dags för tre stycken av Maurice Ravel: Menuet antique, Une barque sur l’océan och La valse. Vilken underbar upplevelse! Nu lockade Stutzmann fram en storhet i orkestern, den storhet som behövs för att låta som att musiken kommer överalltifrån; lyrisk, nyfiken, ibland magnifikt ljudande som vore salen ännu större (utan att ljudnivån blev svår). Det är förunderligt hur ett sådant mästerverk som La Valse under rätt förhållanden kan bringa en människa till bitterljuva tårar över sin skönhet, en skönhet som blir vackrare för att den inte är "ren" utan bär ett ifrågasättande inom sig. Applåderna efter konserten var intensiva, och även orkestern var så tillfreds att den gav dirigenten en touche, en fanfar. Det ger hopp om fler besök och fingertoppskänsliga tolkningar av Nathalie Stutzmann!
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar