The New Moon's Arms av Nalo Hopkinson

När det kliade i handen, då visste flickan Chastity att hon var på väg att hitta något; något som varit försvunnet, som någon annan skulle bli glad att få igen. Men det var då, när hon var barn, när hon inte behövde bekymra sig om hur livet skulle levas. Sedan försvann hennes mor, Chastity blev själv mamma till flickan Ifeome i tidiga tonåren och måste kämpa för sin plats i samhället, och när fadern som misstänktes men aldrig dömdes blev sjuk på ålderns höst flyttade hon tillbaka och skötte om honom. På vägen ändrade hon sitt namn till Calamity och blev den bitska femtiotreåring boken låter oss möta på pappans begravning, grälandes med dottern och ältande oförrätter.

Förmågan att hitta saker försvann med vuxenlivets krav, men nu verkar nya underliga saker hända kring henne. Leksaker från barndomen ramlar ned från himlen medan värmevallningar drar genom hennes kropp, och till och med träd och hela planteringar återuppstår i barndomshemmet. Dessutom sköljer havet upp en liten pojke på stranden, en som liknar flickan Chastity mötte i en havsgrotta när hon var liten.

Fler underliga saker händer, och desto fler mundäna saker, som att bilen får punktering, och att Calamity grälar med Ifeomes far Michael och med sin forna bästa väninna Evelyn, medan hon försöker se till den mystiska pojken från havet.

Jag tycker att Nalo Hopkinson haft en hel del mycket goda idéer med de bärande elementen i The New Moon's Arms, men tyvärr inte lyckats genomföra dem väl. Det är fantastiskt att låta huvudpersonen vara en kvinna som drabbas av klimakteriet - ett klimakterium som för tillbaka magin i hennes liv med varje värmevallning. Inte heller skall huvudpersoner alltid behöva vara kloka och vänliga, men Calamitys bitterhet mynnar alltid ut i gräl om futtigheter och småaktiga tankar, och för mig tillför det inget utan distraherar bara från den större berättelsen.

I historien finns dessutom invävt scener från ett slavskepp för hundratals år sedan, och bilder från det lokala zoo där sälar kommer och försvinner litet som de vill. Visst är det gott när en bok inte försöker skriva läsaren på näsan vad som händer, men här skapas intrycket av en författare som låtsas veta mindre än hen gör, på samma sätt som Calamity och Evelyn inte kan bestämma sig för om pojken är ett misshandlat barn som ramlat från en båt eller har ett mer mystiskt ursprung. Andra kan säkert finna stort nöje i människo- och miljöskildringarna från den karibiska ön, men Nalo Hopkinsons humor är inte min. Jag föredrar den mer strikta stil hon uppvisade i Midnight Robber.

Fler böcker av Nalo Hopkinson:
Brown Girl In The Ring
Midnight Robber