“Vi" och "de”: Konstruktionen av de Andra i science fiction
Min lördag på Kontur började med Calle Werners föreläsning om postkolonialism i science fiction, och då främst dansk science fiction. Jag är alltid intresserad av att lära mig mer och sätta ord på sådant som jag har anat, så det var bra att få begreppen uppspaltade och definierade för sig. Här följer delar av föreläsningen i korthet.
Normer, sociala koder och kultur finns för att definiera och signalera sammanhållning, men de definierar också utanförskap. Gruppsammanslutningen kan vara symmetrisk, och då OK, som i familjer, klubbar och tävlingar. Den kan också vara asymmetrisk, och innehålla förakt, om den bygger på sådant som kön, etnicitet, status, klass och liknande. Vad som är OK och inte OK i gruppbildning beror ju förstås också på normen i sammanhanget.
I ett verk kan normen vara absolut, och gälla "oss som hör till". Den kan också vara relativ; till exempel vara en annan norm än den vi känner till, eller vilja utmana normen. Det finns många "vi" som inte måste sammanfall: vi-författaren, vi-läsaren, vi-huvudkaraktärerna, vi-goda. De "Andra" i SF kan vara aliens, robotar och AI:er.
Det är svårt att inte förhålla sig till normen, att ignorera den eller bryta mot den. Historiskt finns det litteratur som med flit har gjort det, till exempel arbetarlitteratur, feministisk litteratur, och postkolonial litteratur. Att definiera postkolonial litteratur är lika svårt som att definiera science fiction, vilket är litet passande. Innan postkolonial litteratur fanns kolonial litteratur och pre-postkolonial litteratur, då man började ifrågasätta normen men inte helt hade ord för det.
Ett exempel på kolonial SF är Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter, och Honeymoon In Space, en novell av George Griffith där en sexistisk, rasistisk aristokrat anländer till Mars, råkar ut för småtrubbel, skjuter ned marsianska rymdskepp och massakrerar invånarna, och ändå målas ut som historiens hjälte.
Till pre-postkolonial SF räknas Dune, vars beskrivningar av folkgrupper visserligen är positiv men innehåller orientalism och är inte oproblematisk. I The Moon Is A Harsh Mistress beskriver Robert Heinlein en kolonis begynnande självmedvetenhet och uppror mot jorden.
Postkolonial litteratur är en egen genre i dagens värld. Exempel ur science fiction-fåran är Nalo Hopkinsons Brown Girl In The Ring, och Nnedi Okorafors Lagoon. Den senare kan få läsare att säga att det här inte är science fiction, men då inställer sig frågan om inte vår norm för vad som räknas till SF är begränsad. Ian McDonald som skriver SF som utspelar sig i Indien och Turkiet tycker själv att han har en postkolonial blick då han vuxit upp på Nordirland, koloniserad av engelsmän, men Calle Werner tänker sig att han (och jag också, för den delen) säkert har lättare att ta till sig McDonalds beskrivningar för att de är skrivna av en västerländsk man.
GoH-intervju Kameron Hurley
Åtta böcker på sex år! Kameron Hurley är produktiv. Förra året blev det tre böcker! En av dem var essäboken Geek Feminist Revolution, vilken kom till i en stuga i skogen några intensiva dagar kring 4 juli, med avstamp i de blogginlägg och liknande som Hurley skrivit under alla år.
Bel Dame Apocrypha fick många avslag av förläggare när hon först började visa runt den. Vad var den? Space opera? Urban fantasy? "It's bug punk!" sade Hurley. Till slut sade en förläggare "Jag vet inte vad det är, men jag älskar det!" Böckerna är inspirerade av Mad Max, Conan Barbaren och Firefly, med en "simple quest plot" som är en bra grund. Hurley älskar att skriva fight-scener och dialoger, så det kom först. Sedan skrev hon om ett par gånger, och lade till fler lager efter hand. Ett av dem var world building, om hur världen är uppbyggd och hur den kom till. Ett anant lager var kroppens rekonstruktion efter skador för huvudpersonen Nyx, och vad det gjorde med henne; en så komplett återuppbyggnad lämnar ofta trauma efter sig och det var ett viktigt element i Nyx karaktär.
Tankarna om kroppen som en påse kött och blod har funnits med Kameron Hurley länge. Eftersom hon har en sjukdom som hon behöver ta medicin för varje dag, och ofta legat på sjukhus och betraktat blåmärken och nålstick på sig själv, är köttslighet något konkret för henne och tar också stor plats i böckerna. När hon vid tillfälle provade på boxning kände hon sig stark och kraftfull, och fick upplevelsen "Wow, min stora kropp är bra på något!" I Bel Dame Apocrypha är boxning ett uppskattat nöje, och det passar de storväxta kvinnorna i det samhället att visa sin styrka i ringen.
Den nya bokserien, inledd med The Stars Are Legion, är en space opera med bara kvinnor. Att sälja space opera var svårt tills Ann Leckie kom. Att sälja en med bara kvinnor verkade som ytterligare en tröskel, tills förläggaren sade "Det är ju ännu bättre!" Surmagade kritiker har dock kallat den "Lesbians In Space", vilket Hurley plockade upp som en komplimang. Det uppskattades så mycket av publiken att hon för övrigt lät trycka upp fejkade bokomslag med den titeln under konventets gång.
Den nya serien, Worldbreaker Saga, är en mer komplicerad fantasy än Bel Dame Apocrypha, där Hurley tänker lura in läsare med klassiska teman och sedan utmana dem. Med parallella universa och flera versioner av samma person blir det svårt, så nu ritar hon upp linjerna tillsammans med sin agent. Problemet blir dock att när hon redan planerat vad som skall hända känns det inte längre viktigt att skriva det. De nödvändiga omskrivningarna är också något Hurley hatar. Hon är en "discovery writer" som inte alltid vet hur det skall sluta, vilket ger hennes förläggare gråa hår ibland och Hurley rekommenderar inte sitt skrivsätt, för det är en mycket stressande metod! För The Stars Are Legion blev det bråttom att få till en avslutning, och efter en lång diskussion med sin agent där en massa idéer avslogs fick Hurley anteckningarna som hennes snälla agent skrivit och kunde skriva klart på fem dagar.
Framöver skall Kameron Hurley avsluta Worldbreaker Saga, sedan skriva en militär SF standalone-bok, ett par antologier och en AI-novell. Därefter längtar hon efter att skriva en weird 80's murder mystery á la Stranger Things, och epic fantasy. Film- och TV-manuskript verkar alltid vara på gång men fastna någonstans på vägen i Hollywood. Alla frågar efter mer om Nyx! Och kanske blir dyker hon upp igen, för Hurley kan ju världen och tycker det är roligt att skriva om. För övrigt funderade Hurley på att ge Nyx en kronisk sjukdom i Infidel, men kunde inte genomföra det eftersom det kom för nära inpå henne själv. I Worldbreaker har en huvudperson dock kronisk astma, i en annan novell har en förlamad kvinna huvudrollen, så det intresserar Hurley att ge sina huvudpersoner kroppsliga begränsningar. Det är vi nog många läsare som håller med om, och som ser fram emot vad Kameron Hurley kan upptäcka och skriva fram i framtiden.
Min lördag på Kontur började med Calle Werners föreläsning om postkolonialism i science fiction, och då främst dansk science fiction. Jag är alltid intresserad av att lära mig mer och sätta ord på sådant som jag har anat, så det var bra att få begreppen uppspaltade och definierade för sig. Här följer delar av föreläsningen i korthet.
Normer, sociala koder och kultur finns för att definiera och signalera sammanhållning, men de definierar också utanförskap. Gruppsammanslutningen kan vara symmetrisk, och då OK, som i familjer, klubbar och tävlingar. Den kan också vara asymmetrisk, och innehålla förakt, om den bygger på sådant som kön, etnicitet, status, klass och liknande. Vad som är OK och inte OK i gruppbildning beror ju förstås också på normen i sammanhanget.
I ett verk kan normen vara absolut, och gälla "oss som hör till". Den kan också vara relativ; till exempel vara en annan norm än den vi känner till, eller vilja utmana normen. Det finns många "vi" som inte måste sammanfall: vi-författaren, vi-läsaren, vi-huvudkaraktärerna, vi-goda. De "Andra" i SF kan vara aliens, robotar och AI:er.
Det är svårt att inte förhålla sig till normen, att ignorera den eller bryta mot den. Historiskt finns det litteratur som med flit har gjort det, till exempel arbetarlitteratur, feministisk litteratur, och postkolonial litteratur. Att definiera postkolonial litteratur är lika svårt som att definiera science fiction, vilket är litet passande. Innan postkolonial litteratur fanns kolonial litteratur och pre-postkolonial litteratur, då man började ifrågasätta normen men inte helt hade ord för det.
Till pre-postkolonial SF räknas Dune, vars beskrivningar av folkgrupper visserligen är positiv men innehåller orientalism och är inte oproblematisk. I The Moon Is A Harsh Mistress beskriver Robert Heinlein en kolonis begynnande självmedvetenhet och uppror mot jorden.
Postkolonial litteratur är en egen genre i dagens värld. Exempel ur science fiction-fåran är Nalo Hopkinsons Brown Girl In The Ring, och Nnedi Okorafors Lagoon. Den senare kan få läsare att säga att det här inte är science fiction, men då inställer sig frågan om inte vår norm för vad som räknas till SF är begränsad. Ian McDonald som skriver SF som utspelar sig i Indien och Turkiet tycker själv att han har en postkolonial blick då han vuxit upp på Nordirland, koloniserad av engelsmän, men Calle Werner tänker sig att han (och jag också, för den delen) säkert har lättare att ta till sig McDonalds beskrivningar för att de är skrivna av en västerländsk man.
GoH-intervju Kameron Hurley
Åtta böcker på sex år! Kameron Hurley är produktiv. Förra året blev det tre böcker! En av dem var essäboken Geek Feminist Revolution, vilken kom till i en stuga i skogen några intensiva dagar kring 4 juli, med avstamp i de blogginlägg och liknande som Hurley skrivit under alla år.
Tankarna om kroppen som en påse kött och blod har funnits med Kameron Hurley länge. Eftersom hon har en sjukdom som hon behöver ta medicin för varje dag, och ofta legat på sjukhus och betraktat blåmärken och nålstick på sig själv, är köttslighet något konkret för henne och tar också stor plats i böckerna. När hon vid tillfälle provade på boxning kände hon sig stark och kraftfull, och fick upplevelsen "Wow, min stora kropp är bra på något!" I Bel Dame Apocrypha är boxning ett uppskattat nöje, och det passar de storväxta kvinnorna i det samhället att visa sin styrka i ringen.
Den nya bokserien, inledd med The Stars Are Legion, är en space opera med bara kvinnor. Att sälja space opera var svårt tills Ann Leckie kom. Att sälja en med bara kvinnor verkade som ytterligare en tröskel, tills förläggaren sade "Det är ju ännu bättre!" Surmagade kritiker har dock kallat den "Lesbians In Space", vilket Hurley plockade upp som en komplimang. Det uppskattades så mycket av publiken att hon för övrigt lät trycka upp fejkade bokomslag med den titeln under konventets gång.
Den nya serien, Worldbreaker Saga, är en mer komplicerad fantasy än Bel Dame Apocrypha, där Hurley tänker lura in läsare med klassiska teman och sedan utmana dem. Med parallella universa och flera versioner av samma person blir det svårt, så nu ritar hon upp linjerna tillsammans med sin agent. Problemet blir dock att när hon redan planerat vad som skall hända känns det inte längre viktigt att skriva det. De nödvändiga omskrivningarna är också något Hurley hatar. Hon är en "discovery writer" som inte alltid vet hur det skall sluta, vilket ger hennes förläggare gråa hår ibland och Hurley rekommenderar inte sitt skrivsätt, för det är en mycket stressande metod! För The Stars Are Legion blev det bråttom att få till en avslutning, och efter en lång diskussion med sin agent där en massa idéer avslogs fick Hurley anteckningarna som hennes snälla agent skrivit och kunde skriva klart på fem dagar.
Framöver skall Kameron Hurley avsluta Worldbreaker Saga, sedan skriva en militär SF standalone-bok, ett par antologier och en AI-novell. Därefter längtar hon efter att skriva en weird 80's murder mystery á la Stranger Things, och epic fantasy. Film- och TV-manuskript verkar alltid vara på gång men fastna någonstans på vägen i Hollywood. Alla frågar efter mer om Nyx! Och kanske blir dyker hon upp igen, för Hurley kan ju världen och tycker det är roligt att skriva om. För övrigt funderade Hurley på att ge Nyx en kronisk sjukdom i Infidel, men kunde inte genomföra det eftersom det kom för nära inpå henne själv. I Worldbreaker har en huvudperson dock kronisk astma, i en annan novell har en förlamad kvinna huvudrollen, så det intresserar Hurley att ge sina huvudpersoner kroppsliga begränsningar. Det är vi nog många läsare som håller med om, och som ser fram emot vad Kameron Hurley kan upptäcka och skriva fram i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar