Det bästa i filmen Prometheus var roboten David, så låt oss rikta fokus mot honom i den nya filmen, Alien: Covenant. I en inledande scen får han visa sin briljans och reflektera över sin existens tillsammans med sin skapare, Peter Weyland. Fröet till uppror tycks finnas i honom från första början, liksom en ambition som gränsar till storhetsvansinne.
Så är det 2104, tio år efter händelserna i Prometheus, vilka inte tycks ha nått jorden. Skeppet Covenant är på väg till en beboelig planet med tvåtusen kolonisatörer, tusen embryon och terraformningsmaskiner - och en blid David-modell som vandrar genom korridorerna, Walter. En olycka tvingar upp besättningen ur sin kryosömn i förtid, till det fruktansvärda priset av några människoliv. Det hinns med några fina scener av tryckt stämning då en ny kapten måste hantera sin nya roll, omskakade besättningsmän, skador på skeppet - och nya möjligheter i form av ett nödrop från en näraliggande planet som verkar vara perfekt för kolonisation.
Spänningen i att landa på en ny planet, med dramatiskt landskap och oanade möjligheter, bjuder på några vackra minuter. Men fortfarande, efter alla år av upptäcktsresande i rymden, har Weyland Industries inget vettigt protokoll för hur man säkert landar och utforskar en ny planet. Atmosfären innehåller lagom mängder syre och kväve? OK, vi går ut utan dräkt och hjälm. Inte heller behöver vi vara på vår vakt mot fientliga varelser, eller se oss för så noga där vi går. Men visst är det en alien-planet farkosten landat på, och smittan har hittat nya vägar att nå sina inkubatorer.
Besättningen på Covenant är inte lika korkad och dumdristig som den på Prometheus; visst lutar de sig fram alltför oförsiktigt mot konstiga, pulserande äggformationer, och de släpper garden alltför snart efter att ha varit jagade, men deras handlingar är i större grad förståeliga. Grabbigheten i Prometheus är ersatt med kärlek; besättningen består till största delen av kärlekspar som hoppas på att få slå rot på en ny planet. Det gör också att varje grym död känns litet extra, även för oss i publiken; någon förlorade den människa hen älskade mest och det gör ont. Grymma dödar finns det gott om i Alien: Covenant, och från att den första alien dykt upp är de också ytterst kladdiga och blodiga. Och än en gång kan xenomorpherna och neomorpherna växa sig otroligt stora, väldigt fort, utan att ha fått i sig någon annan näring än den människokropp de klöste sig ut ur.
Vad är det för planet Covenant har satt ned en farkost på? Vem sände nödsignalen? Svaren mynnar ut i en höjdpunkt, som tyvärr kommer mitt i filmen, och gör allt efteråt till standardaction. Vi får se precis hur långt Davids megalomani sträcker sig, och det är härligt galet, speciellt ställt mot den mer timide Walter. Men som sagt, efter detta klimax är det svårt att ryckas med av vad som händer, och intrycket är att man nu har karvat ut allt man kan av Alien-myten och inte kan göra några fler filmer. Men jag har nog fel.
Så är det 2104, tio år efter händelserna i Prometheus, vilka inte tycks ha nått jorden. Skeppet Covenant är på väg till en beboelig planet med tvåtusen kolonisatörer, tusen embryon och terraformningsmaskiner - och en blid David-modell som vandrar genom korridorerna, Walter. En olycka tvingar upp besättningen ur sin kryosömn i förtid, till det fruktansvärda priset av några människoliv. Det hinns med några fina scener av tryckt stämning då en ny kapten måste hantera sin nya roll, omskakade besättningsmän, skador på skeppet - och nya möjligheter i form av ett nödrop från en näraliggande planet som verkar vara perfekt för kolonisation.
Spänningen i att landa på en ny planet, med dramatiskt landskap och oanade möjligheter, bjuder på några vackra minuter. Men fortfarande, efter alla år av upptäcktsresande i rymden, har Weyland Industries inget vettigt protokoll för hur man säkert landar och utforskar en ny planet. Atmosfären innehåller lagom mängder syre och kväve? OK, vi går ut utan dräkt och hjälm. Inte heller behöver vi vara på vår vakt mot fientliga varelser, eller se oss för så noga där vi går. Men visst är det en alien-planet farkosten landat på, och smittan har hittat nya vägar att nå sina inkubatorer.
Besättningen på Covenant är inte lika korkad och dumdristig som den på Prometheus; visst lutar de sig fram alltför oförsiktigt mot konstiga, pulserande äggformationer, och de släpper garden alltför snart efter att ha varit jagade, men deras handlingar är i större grad förståeliga. Grabbigheten i Prometheus är ersatt med kärlek; besättningen består till största delen av kärlekspar som hoppas på att få slå rot på en ny planet. Det gör också att varje grym död känns litet extra, även för oss i publiken; någon förlorade den människa hen älskade mest och det gör ont. Grymma dödar finns det gott om i Alien: Covenant, och från att den första alien dykt upp är de också ytterst kladdiga och blodiga. Och än en gång kan xenomorpherna och neomorpherna växa sig otroligt stora, väldigt fort, utan att ha fått i sig någon annan näring än den människokropp de klöste sig ut ur.
Vad är det för planet Covenant har satt ned en farkost på? Vem sände nödsignalen? Svaren mynnar ut i en höjdpunkt, som tyvärr kommer mitt i filmen, och gör allt efteråt till standardaction. Vi får se precis hur långt Davids megalomani sträcker sig, och det är härligt galet, speciellt ställt mot den mer timide Walter. Men som sagt, efter detta klimax är det svårt att ryckas med av vad som händer, och intrycket är att man nu har karvat ut allt man kan av Alien-myten och inte kan göra några fler filmer. Men jag har nog fel.
1 kommentar:
En film som leverar förväntat innehåll. (mycket) Snygga SF-miljöer, äckliga ansiktskramare och pulshöjande aktion. Det jag väntade mig. Kolla på " Life" för samma koncept, med lite smartare manus.
Skicka en kommentar