Allt är grått: scenografin, rekvisitan, skådespelarnas kläder. Inte sorgens och mörkrets svart, utan urblekta nyanser av grått som signalerar likgiltighet, uppgivenhet, instängdheten i en depression. Kvinnan på scenen hänger över en pall och utropar att hon har en depression. Mannen frågar henne om hon är deprimerad eller har en depression, och kvinnan börjar berätta om vardagen som överväldigar henne, om hur inget är roligt längre.
Det här är en mycket bra inledning: det framgår snart att de båda är deprimerade på olika sätt. Det är en välgärning att visa att det inte finns bara ett sätt att vara drabbad av depression, och därtill är ju de två på scenen bara två varianter av alla möjliga. Eller rättare sagt, efter hand tycks det dyka upp nya uttryck för depression, men det är då det börjar bli oklart och svårare att följa med.
Mannens depression har ett mer aggressivt inslag. Det är något jag gärna hade sett och hört mer av, och i synnerhet hade jag gärna hört mer av ett malande och upprepande av det som tynger, om än odefinierat och förvirrat, då det hade bidragit till inlevelsen. Nu är det förstås fel av mig att säga åt författaren vad han borde ha skrivit, för jag borde ju acceptera och värdera pjäsern för vad den är. Men ganska snart höjer kvinnan rösen, blir fysiskt utlevande och strör jordnötter över golvet och strösocker över sig själv. Det är självklart lätt att se som uttryck för frustration och en ilska som alltför länge vänts inåt, men det rimmar inte helt med vad kvinnan säger, och därför blir hennes roll motsägelsefull på ett sätt som inte är givande. Löprundorna runt salen och de krasande jordnötsskalen skulle kunna symbolisera något men de är svåra att koppla till vad som samtidigt sägs.
De bådas skillnad i livsåskådning och depression får illustreras av deras inställning till Disney. Kvinnan har viktiga barndomsminnen av ett besök på Disneyland och den världen finns kvar för henne som något vackert och lockande - och samtidigt ouppnåeligt och krävande. Mannen å sin sida hatar hur Disney manipulerat bort det brutala och skrämmande ur folksagorna och gjort dem sockersöta.
Skådespelarna Frida Liljevall och Ruben Lopez gör mycket goda insatser och är väl samspelta. Även om jag önskat mig mer lugn och stringens från pjäsen är jag glad att Kompani1 Teater har tagit upp en pjäs från grannlandet Danmark, och ännu mer för att de valt en med ett viktigt och krävande tema. Säkert kommer andra besökare att hitta igenkänningspunkter och uppskatta All My Dreams Come True ännu mer än jag.
Länk till Kompani1 Teaters sida om All My Dreams Come True
Det här är en mycket bra inledning: det framgår snart att de båda är deprimerade på olika sätt. Det är en välgärning att visa att det inte finns bara ett sätt att vara drabbad av depression, och därtill är ju de två på scenen bara två varianter av alla möjliga. Eller rättare sagt, efter hand tycks det dyka upp nya uttryck för depression, men det är då det börjar bli oklart och svårare att följa med.
Mannens depression har ett mer aggressivt inslag. Det är något jag gärna hade sett och hört mer av, och i synnerhet hade jag gärna hört mer av ett malande och upprepande av det som tynger, om än odefinierat och förvirrat, då det hade bidragit till inlevelsen. Nu är det förstås fel av mig att säga åt författaren vad han borde ha skrivit, för jag borde ju acceptera och värdera pjäsern för vad den är. Men ganska snart höjer kvinnan rösen, blir fysiskt utlevande och strör jordnötter över golvet och strösocker över sig själv. Det är självklart lätt att se som uttryck för frustration och en ilska som alltför länge vänts inåt, men det rimmar inte helt med vad kvinnan säger, och därför blir hennes roll motsägelsefull på ett sätt som inte är givande. Löprundorna runt salen och de krasande jordnötsskalen skulle kunna symbolisera något men de är svåra att koppla till vad som samtidigt sägs.
De bådas skillnad i livsåskådning och depression får illustreras av deras inställning till Disney. Kvinnan har viktiga barndomsminnen av ett besök på Disneyland och den världen finns kvar för henne som något vackert och lockande - och samtidigt ouppnåeligt och krävande. Mannen å sin sida hatar hur Disney manipulerat bort det brutala och skrämmande ur folksagorna och gjort dem sockersöta.
Skådespelarna Frida Liljevall och Ruben Lopez gör mycket goda insatser och är väl samspelta. Även om jag önskat mig mer lugn och stringens från pjäsen är jag glad att Kompani1 Teater har tagit upp en pjäs från grannlandet Danmark, och ännu mer för att de valt en med ett viktigt och krävande tema. Säkert kommer andra besökare att hitta igenkänningspunkter och uppskatta All My Dreams Come True ännu mer än jag.
Länk till Kompani1 Teaters sida om All My Dreams Come True
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar