Frank Stellas konst hör till det jag inte begriper mig på. Konstnärer som Jeff Koons och Ed Ruscha ger mig en känsla av mer hype än innehåll, medan konstnärer som Stella och Jean Miró däremot ger mig intrycket av att ha mycket att säga men att säga det på ett sätt som jag inte förstår. Mirós konst tycker jag ändå mycket om att se, medan Frank Stellas ger mig ett lätt obehag för att den går så på tvären av vad jag vill se och känna.
 |
| Frank Stella, Marrakech (1964) |
 |
| Frank Stella, Raft of the Medusa (1990) |
Det jag hittills och sett och ogillat av Stella är tavlor vars abstrakta motiv och storlek, deras "tyngd", motsägs av de onaturliga färger och färgkombinationer de är utförda i, vare sig de är starka neonfärger eller viskande pasteller. De väcker dock ett visst optiskt intresse hos mig, och på
den stora retrospektiven på Whitney ser jag många som använder dem som bakgrund till selfies eller foton av sin älskling. Där visas även skulpturer av Stella, och även de har en form av obalanserad kombination av tyngd och lätthet som jag ogillar.
 |
| George Tooker, Subway (1950) |
 |
| Louis Guglielmi, Terror in Brooklyn (1941) |
Desto mer uppskattar jag utställningen av verk ur Whitneys samlingar, inte minst rummet med surrealistiska tavlor från tidigare hälften av nittonhundratalet. De innehåller landmärken från konstnärernas vardag men perspektiven, kompositionen och färgvalet låter varje verk se ut som om det avbildar en annan värld än vår med andra naturlagar. Det är goda illustrationer av hur människan kan känna sig alienerad i en effektiv, produktiv värld full av oförståeliga regler. Skrämmande men ofta ändå spännande och njutbart på ett udda vis.
 |
| Kay Sage, No Passing (1954) |
 |
| Peter Blume, Light of the World (1932) |
En annan sal bjuder på flera sköna målningar av
den japansk-amerikanske konstnären Chiura Obata (1888-1975). Han bodde i USA under större delen av sitt liv och målade av landskapet med en ljuvlig finkänslighet. De arton verk från 1930 som visas är något olika till sina utföranden, men ger en rofylld stämning och stor respekt för den skicklige konstnären.
 |
| Chiura Obata, Evening Glow of Yosemite Fall (1930) |
Whitney Museum of American Art skyltar sina utställningar mycket väl och är väl värt ett besök. Från terrassen har man också en fin utsikt över New York. På fredagar och lördagar har de dessutom öppet till tio på kvällen. När jag kom dit på lördageftermiddagen ringlade sig kön lång utanför, och jag trodde att jag inte skulle ha en chans att komma in. Jag gick istället till avslappnade Gansevoort Market snett över gatan och åt god hipstermat. När jag kom ut igen hade kön försvunnit och jag slank snabbt in för flera timmars konstvandring i den välkomnande miljön.
Även när man inte är på plats kan man försjunka i Whitneys stora samling av amerikansk konst på deras generösa webbplats.
Länk till Whitney Museum of American Art
2 kommentarer:
Intressant att följa din tur runt sevärdheterna i New York.
Jag var där en gång i slutet av 1980-talet och hann med MoMa, Guggenheim, Metropolitan (Rhenguldet), en del gallerier och en hel del annat. Trots två veckors turistande blev del aldrig tid att komma utanför Manhattan. Jättelikt.
Ja visst, det finns så mycket att göra på Manhattan! Jag var aldrig ens norr om Central Park. Jag var där i tio dagar och gick på teater/musikal varje dag! Det tråkiga i att resa utan pojkvännen uppvägdes av att jag kunde bestämma fritt över varje minut av min tid. Jag gjorde ett noggrant schema (som bitvis kastades om, av mig och omständigheterna) där jag pusslade samman muséers öppettider, tillgängliga föreställningar och annat som väckte mitt intresse. Jag vill gärna tillbaka snart, för nu har jag ju upptäckt ännu fler saker jag vill göra där!
Skicka en kommentar