Den ofta återkommande stråkkvartetten Pavel Haas Quartet välkomnades till Konserthuset de sista dagarna av år 2015, den här gången utan något verk av Pavel Haas men däremot av två (till och med tre) andra landsmän, och med en utbytt medlem.
Bohuslav Martinůs Stråkkvartett nr 3 (1929) har mycket intressanta harmonier och melodislingor. Jag tycker bäst om den andra satsen, där musikerna i ett intensivt parti samverkar till att skapa en sjudande gryta av klanger.
Nästa verk var också av en tjeck: Stråkkvartett nr 9 i d-moll (1877) av Antonín Dvořák. Kvartetten, dedikerad till Johannes Brahms, skrevs under perioden efter två av Dvořáks barns död, men uppfördes först några år senare. Det är inte sorgen som har överhanden i detta verk, heller inte i Pavel Haas-kvartettens framförande. Där finns vackra melodislingor och naturlyriska tongångar att njuta av, även om några missar hos förstafiolen drar ned intrycket.
Det sista numret på programmet var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 8 i e-moll (1806), varken ett av hans tidiga eller sena verk utan från mittenperioden. Den är en av de mer kända och spelade stråkkvartetterna, medryckande och varierat. Det är viktigt (i mitt tycke) att man inte spelar Beethovens stråkkvartetter för tungt och klumpigt, och det gjorde heller inte Pavel Haas Quartet. För min del hade de även fått spela aningen lättare, men de hade funnit en bra balans som gav gott resultat.
Extranumret var faktiskt vad jag uppskattade allra mest; den innerliga tredje satsen i Bedřich Smetanas första stråkkvartett från 1876, skriven efter att han blivit döv. Det är sannerligen ett vackert stycke, långsamt och harmoniskt men varierat och vältaligt, och väl värt att lyssna på fristående från de övriga satserna. Gruppen har nyligen släppt en skiva med verk av Smetana (som jag tänker leta upp och lyssna på) och kändes djupt engagerade i musiken. Det var ett mycket gott slut på konserten.
 |
| Foto: Marco Borggreve |
Bohuslav Martinůs Stråkkvartett nr 3 (1929) har mycket intressanta harmonier och melodislingor. Jag tycker bäst om den andra satsen, där musikerna i ett intensivt parti samverkar till att skapa en sjudande gryta av klanger.
Nästa verk var också av en tjeck: Stråkkvartett nr 9 i d-moll (1877) av Antonín Dvořák. Kvartetten, dedikerad till Johannes Brahms, skrevs under perioden efter två av Dvořáks barns död, men uppfördes först några år senare. Det är inte sorgen som har överhanden i detta verk, heller inte i Pavel Haas-kvartettens framförande. Där finns vackra melodislingor och naturlyriska tongångar att njuta av, även om några missar hos förstafiolen drar ned intrycket.
Det sista numret på programmet var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 8 i e-moll (1806), varken ett av hans tidiga eller sena verk utan från mittenperioden. Den är en av de mer kända och spelade stråkkvartetterna, medryckande och varierat. Det är viktigt (i mitt tycke) att man inte spelar Beethovens stråkkvartetter för tungt och klumpigt, och det gjorde heller inte Pavel Haas Quartet. För min del hade de även fått spela aningen lättare, men de hade funnit en bra balans som gav gott resultat.
Extranumret var faktiskt vad jag uppskattade allra mest; den innerliga tredje satsen i Bedřich Smetanas första stråkkvartett från 1876, skriven efter att han blivit döv. Det är sannerligen ett vackert stycke, långsamt och harmoniskt men varierat och vältaligt, och väl värt att lyssna på fristående från de övriga satserna. Gruppen har nyligen släppt en skiva med verk av Smetana (som jag tänker leta upp och lyssna på) och kändes djupt engagerade i musiken. Det var ett mycket gott slut på konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar