Pjäsen börjar med slutminuterna av en film. Ljuset tänds i den tomma biosalongen, och två personer kommer in för att städa; Sam, som jobbat där i flera år, och Avery, som jobbar sitt första pass. Mycket popcorn att sopa upp fårn golvet, metodiskt, rad efter rad. Förloppet upprepas ett par gånger; mer popcorn att sopa upp, ibland ännu värre saker. En sko! Ett paket chokladpudding! Vem tar med sig chokladpudding in på bion och spiller ut den?!
Jag älskar att få en inblick i hur det fungerar bakom kulisserna; i en yoghurtfabrik, ett system för trafikljusövervakning, en bio när publiken gått hem. Men lika givande i de första scenerna av The Flick är det övriga småpratet mellan Sam, Avery och senare projektorskötaren Rose; spelet mellan dem och glimtar ur vardagen, som bit för bit skapar en förståelse för deras personligheter.
Avery är filmälskaren som tagit paus från college för att jobba ett år. Han kan spela Six Degrees Of Kevin Bacon mellan vilka skådespelare som helst, och sökte sig med avsikt till en biograf som ännu inte blivit digitaliserad. Men han är också deprimerad och djupt osäker i sig själv. Rose är freaky på ett annat sätt; kantig mot den kontaktsökande Sam, påflugen på den fumlige Avery. Mellan dem står Sam som en sorts straight man, men efter hand slår det både honom och oss att han är i trettioårsåldern, bor hos sina föräldrar och är fast i ett låglönejobb utan karriärmöjligheter - det som Rose retar honom för är inte bara komiskt utan tragiskt. När berättelsen svartnar på grund av frivilliga och ofrivilliga sårande handlingar framstår han i mina ögon som pjäsens hjärta, osannolik och underskattad men så viktig för balansen.
Avery och Rose verkar först som karikatyrer, men allteftersom pjäsen rullar på framstår de som konsistenta och trovärdiga personligheter, och Averys nasala stämma finns kvar i mina tankar flera veckor senare. Kyle Beltran och Nicole Rodenburg gör sina respektive roller mycket bra och inkännande. Detsamma gäller för Danny Wolohan i rollen som Sam. Annie Bakers pjäs The Flick är väl värd sitt Pulitzerpris, och även den senaste uppsättningen på charmiga Barrow Street Theatre gör den rättvisa och är mycket, mycket sevärd.
Länk till Barrow Street Theatre
Jag älskar att få en inblick i hur det fungerar bakom kulisserna; i en yoghurtfabrik, ett system för trafikljusövervakning, en bio när publiken gått hem. Men lika givande i de första scenerna av The Flick är det övriga småpratet mellan Sam, Avery och senare projektorskötaren Rose; spelet mellan dem och glimtar ur vardagen, som bit för bit skapar en förståelse för deras personligheter.
Avery är filmälskaren som tagit paus från college för att jobba ett år. Han kan spela Six Degrees Of Kevin Bacon mellan vilka skådespelare som helst, och sökte sig med avsikt till en biograf som ännu inte blivit digitaliserad. Men han är också deprimerad och djupt osäker i sig själv. Rose är freaky på ett annat sätt; kantig mot den kontaktsökande Sam, påflugen på den fumlige Avery. Mellan dem står Sam som en sorts straight man, men efter hand slår det både honom och oss att han är i trettioårsåldern, bor hos sina föräldrar och är fast i ett låglönejobb utan karriärmöjligheter - det som Rose retar honom för är inte bara komiskt utan tragiskt. När berättelsen svartnar på grund av frivilliga och ofrivilliga sårande handlingar framstår han i mina ögon som pjäsens hjärta, osannolik och underskattad men så viktig för balansen.
Avery och Rose verkar först som karikatyrer, men allteftersom pjäsen rullar på framstår de som konsistenta och trovärdiga personligheter, och Averys nasala stämma finns kvar i mina tankar flera veckor senare. Kyle Beltran och Nicole Rodenburg gör sina respektive roller mycket bra och inkännande. Detsamma gäller för Danny Wolohan i rollen som Sam. Annie Bakers pjäs The Flick är väl värd sitt Pulitzerpris, och även den senaste uppsättningen på charmiga Barrow Street Theatre gör den rättvisa och är mycket, mycket sevärd.
Länk till Barrow Street Theatre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar