Uppsättningen av Arthur Millers pjäs har flyttats från Londons Young Vic till staden där den utspelar sig, New York. Bron i titeln är Brooklynbron, vid vars fot hamnarbetare och andra låglönejobbare bor. De är ofta någorlunda nyinvandrade från Europa, och kämpar för sin plats i USA och om det krympande antalet dagjobb. Från det fattiga efterkrigseuropa kommer dagligen nya människor, men immigrationsmyndigheten håller skarp utkik efter illegala invandrare i immigrantkvarteren.
Två av de unga männen som hoppas på ett bättre liv i Amerika kommer från Italien och skall bo hos sina kusiner, familjen Carbone med överhuvudet Eddie. Det är en farlig situation; det är viktigt att de inte drar uppmärksamheten till sig, upptäcks och blir utvisade ur landet för alltid. Den ene kusinen, Marco, har fru och barn kvar i Italien som är beroende av pengarna han kan skicka.
Ett annat problem som uppstår är att den andre kusinen, Rodolpho, börjar flirta med husets halvvuxna flicka, Catherine. Eddie är mycket fäst vid sin systerdotter och har inte velat se att hon vuxit upp och börjat pröva sin självständighet i den växande staden. En utomstående berättarröst i form av en advokat som Eddie varit i kontakt med varnar publiken för att dramat kommer att sluta i tragedi.
Det är människor som står på scenen, men det som driver handlingen framåt är så många olika impulser av machokultur som krockar; dum, blind, machokultur. Catherines heder måste bevaras från den uppvaktande Rodolpho. Och vad har han egentligen för avsikter, är han kanske ändå homosexuell - han har ju blont hår och sjunger om dagarna! När Eddie begår ett fruktansvärt svek mot kusinerna väcks i sin tur Marcos hämndlysntad, och till slut har båda familjeöverhuvudena agerat så att de har förstört livet för både sig själva och sina familjer. Det är verkligen en tragedi med många aspekter som pjäsen visar upp.
Den belgiske regissören har satt upp pjäsen Ivo Van Hove har satt upp pjäsen i en vit, lysande kub med minimal rekvisita. Det kan tänkas vara ett sätt att släppa fram de renodlade karaktärerna och idéerna som driver dem, och visa i vilket litet, sammanpressat universum handlingen utspelar sig, men den nakna scenen bidrar negativt till upplevelsen för mig. Marcos roll, som är liten men avgörande, hinner inte få något djup som kan locka till inlevelse i hans situation. Livet och valen de talar om blir alltför abstrakta utan en trovärdig omgivning att förankra dem i.
De personer som hinner få mer nyanser är Rodolpho (Russell Tovey), för att man talar om honom och tvivlar på hans karaktär, och Eddies hustru Beatrice (Nicola Walker), försummad och förbisedd av sin make men ändå i fullt arbete med att försöka hålla allt samman. Catherines roll är av det slaget som jag har svårt att förstå, och Phoebe Fox' tolkning av hennes flagnande naivitet hjälper mig inte att få mer insikt. Mark Strong är en fantastisk skådespelare vars insatser på vita duken jag beundrat många gånger, men trots att jag satt nära scenen gick inte några nyanser fram genom Eddie Carbones hårda yta i den här avskalade versionen av A View From The Bridge. Uppsättningen skulle kunna varit intressant, men den har en för dålig balans mellan konkret och abstrakt för min smak.
Länk till Yiound Vics sida om A View From The Bridge
Två av de unga männen som hoppas på ett bättre liv i Amerika kommer från Italien och skall bo hos sina kusiner, familjen Carbone med överhuvudet Eddie. Det är en farlig situation; det är viktigt att de inte drar uppmärksamheten till sig, upptäcks och blir utvisade ur landet för alltid. Den ene kusinen, Marco, har fru och barn kvar i Italien som är beroende av pengarna han kan skicka.
Ett annat problem som uppstår är att den andre kusinen, Rodolpho, börjar flirta med husets halvvuxna flicka, Catherine. Eddie är mycket fäst vid sin systerdotter och har inte velat se att hon vuxit upp och börjat pröva sin självständighet i den växande staden. En utomstående berättarröst i form av en advokat som Eddie varit i kontakt med varnar publiken för att dramat kommer att sluta i tragedi.
Det är människor som står på scenen, men det som driver handlingen framåt är så många olika impulser av machokultur som krockar; dum, blind, machokultur. Catherines heder måste bevaras från den uppvaktande Rodolpho. Och vad har han egentligen för avsikter, är han kanske ändå homosexuell - han har ju blont hår och sjunger om dagarna! När Eddie begår ett fruktansvärt svek mot kusinerna väcks i sin tur Marcos hämndlysntad, och till slut har båda familjeöverhuvudena agerat så att de har förstört livet för både sig själva och sina familjer. Det är verkligen en tragedi med många aspekter som pjäsen visar upp.
Den belgiske regissören har satt upp pjäsen Ivo Van Hove har satt upp pjäsen i en vit, lysande kub med minimal rekvisita. Det kan tänkas vara ett sätt att släppa fram de renodlade karaktärerna och idéerna som driver dem, och visa i vilket litet, sammanpressat universum handlingen utspelar sig, men den nakna scenen bidrar negativt till upplevelsen för mig. Marcos roll, som är liten men avgörande, hinner inte få något djup som kan locka till inlevelse i hans situation. Livet och valen de talar om blir alltför abstrakta utan en trovärdig omgivning att förankra dem i.
De personer som hinner få mer nyanser är Rodolpho (Russell Tovey), för att man talar om honom och tvivlar på hans karaktär, och Eddies hustru Beatrice (Nicola Walker), försummad och förbisedd av sin make men ändå i fullt arbete med att försöka hålla allt samman. Catherines roll är av det slaget som jag har svårt att förstå, och Phoebe Fox' tolkning av hennes flagnande naivitet hjälper mig inte att få mer insikt. Mark Strong är en fantastisk skådespelare vars insatser på vita duken jag beundrat många gånger, men trots att jag satt nära scenen gick inte några nyanser fram genom Eddie Carbones hårda yta i den här avskalade versionen av A View From The Bridge. Uppsättningen skulle kunna varit intressant, men den har en för dålig balans mellan konkret och abstrakt för min smak.
Länk till Yiound Vics sida om A View From The Bridge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar