New York-resan i november gav mig en intensiv dos av bra teater. Det som har stannat bäst i minnet är Pulitzerprisbelönade The Flick, om de anställda på en liten biograf, och Old Times, en Harold Pinter-pjäs med fascinerande handling. Båda spelades tonsäkert av fantastiska skådespelare.
Tonsäkra i kubik måste musikalartisterna på Broadway vara, och det var de både i Alison Bechdels Fun Home och i den klassiska Gershwin-musikalen An American in Paris.
Även här i Sverige finns människor som kan både spela teater och sjunga. En helt fantastisk uppsättning var Folkoperans uppsättning av Hoffmans äventyr! På Läckö Slott spelades den njutbara Verdi-operan Beatrice & Benedict. I Gävle spelades berättelsen om Faust, omgjord till en omfattande, omslutande helaftonsföreställning. I mindre skala fick vi höra Ulla Billqvists liv och sånger i Stadsteaterns Köp hjärtan. Och för att svänga tillbaka till Broadway (fast i Stockholm): ett halvdussin talangfulla och smarta unga kvinnor plockade fram de bästa kvinnorollerna ur musikalvärlden och önskade sig, tillsammans med publiken, ännu fler.
Med mindre musik men minst lika mycket sväng spelade Stadsteatern Ibsens En folkefiende i retrofräsch sextio/sjuttiotalstappning. Kusligt tidlös var Becketts Slutspel på samma scen.
På Dramaten var det två tunga klassiker som fick fulländad form på olika och, särskilt för den senare, originella vis: Shakespeares Trettondagsafton och Schillers Maria Stuart. Men ännu mer individuell och fascinerande var uppsättningen av Marlen Haushofers Väggen i Dramatens bakficka Lejonkulan.
Det spelades en hel del underbar teater under 2015 som jag tyvärr missade, och en del som jag hoppas hinna med nästa år. I vilket fall som helst är jag glad för all god teater som sätts upp, med engagerade skådespelare, regissörer och alla som arbetar före premiären och bakom kulisserna för att allt skall klaffa när publiken sitter där och det är här och nu det händer. Jag längtar efter att få se mer av kloka människors visioner om bra teater!
Tonsäkra i kubik måste musikalartisterna på Broadway vara, och det var de både i Alison Bechdels Fun Home och i den klassiska Gershwin-musikalen An American in Paris.
Även här i Sverige finns människor som kan både spela teater och sjunga. En helt fantastisk uppsättning var Folkoperans uppsättning av Hoffmans äventyr! På Läckö Slott spelades den njutbara Verdi-operan Beatrice & Benedict. I Gävle spelades berättelsen om Faust, omgjord till en omfattande, omslutande helaftonsföreställning. I mindre skala fick vi höra Ulla Billqvists liv och sånger i Stadsteaterns Köp hjärtan. Och för att svänga tillbaka till Broadway (fast i Stockholm): ett halvdussin talangfulla och smarta unga kvinnor plockade fram de bästa kvinnorollerna ur musikalvärlden och önskade sig, tillsammans med publiken, ännu fler.
Med mindre musik men minst lika mycket sväng spelade Stadsteatern Ibsens En folkefiende i retrofräsch sextio/sjuttiotalstappning. Kusligt tidlös var Becketts Slutspel på samma scen.
På Dramaten var det två tunga klassiker som fick fulländad form på olika och, särskilt för den senare, originella vis: Shakespeares Trettondagsafton och Schillers Maria Stuart. Men ännu mer individuell och fascinerande var uppsättningen av Marlen Haushofers Väggen i Dramatens bakficka Lejonkulan.
Det spelades en hel del underbar teater under 2015 som jag tyvärr missade, och en del som jag hoppas hinna med nästa år. I vilket fall som helst är jag glad för all god teater som sätts upp, med engagerade skådespelare, regissörer och alla som arbetar före premiären och bakom kulisserna för att allt skall klaffa när publiken sitter där och det är här och nu det händer. Jag längtar efter att få se mer av kloka människors visioner om bra teater!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar