Improvisationskomedigruppen Upright Citizens Brigade grundades i Chicago redan 1990. Bland grundarna finns en av mina favoritkomedienner Amy Poehler, och sedan gruppen startade en egen teater i New York-stadsdelen Chelsea har många andra komiska snillen tränats och förfinats där; Kate McKinnon från SNL, Abbi och Ilana från Broad City med flera. Jag begav mig dit i hopp om att se morgondagens komedistjärnor födas, men jag är inte säker på att jag prickade in rätt show för det.
Varje kväll på Upright Citizens Brigade Theatre körs minst tre shower, ibland så många som sju på en dag, långt in på småtimmarna. Titeln på showen jag kom till var The (Worst) Nights Of Our Lives, vilket jag tyckte lät lovande, och publiken i den nästan fullsatta källarlokalen var förväntansfull. Dock började det inte bra; konferencieren David Martins humor var av det gammaldags tillkrånglade slaget som jag tröttnade på för tjugo år sedan, och hans sammanfattningar av varje improvisation jagade bort den sista skuggan av humor jag så desperat försökte finna.
Den förste talaren Matt Dennie berättade en historia som innehöll väldigt litet humor, och inte ens om man hade bortsett från att den skulle vara rolig hade den kunnat kallas väl framförd. Jag skruvade på mig i stolen av second hand embarrassment, trots att publiken skrattade en hel del.
Nästa talare, Jessica Williamson, gjorde mig något nöjdare. Hon berättade om ett hiskligt sommarjobb i en nöjespark, och om hur hon bit för bit gjorde sig ännu mindre omtyckt av de pensionsfärdiga medarbetarna hon lagade mat åt i personalmatsalen. Hennes knarriga, deppiga röst var ett bra komplement till eländeshistorian, och en del av händelserna var verkligen skrattretande i sin uselhet. Berättelsen hade dock för långa transportsträckor, för få höjdpunkter och för litet av spetsiga formuleringar för att vara i toppklass. Trots det var den kvällens bästa upplevelse.
Den tredje talaren, Laura Willcox, talade om sig själv och hur många besvikelser i livet hennes höga ambitioner, bristande talang och föräldrarnas peppning tyvärr lett henne till. Jag gillar verkligen den sortens självdistans, men inte heller hennes snack hade tillräckligt med schwung. Dock blir jag litet glad varje gång jag ser henne dyka upp i Inside Amy Schumer (inte så många gånger).
Kvällens mest firade gäst var Matt Wade, en lokal kändis i Hoboken, varifrån han berättade en segdragen och smårolig historia om hur han bara får dåliga pizzor på alla pizzerior men skäms för mycket för att säga ifrån. Fastän det var kvällens mest skämttäta tal var historien så ooriginell och, liksom de andra, så trögt berättad, att jag kände att jag knappt fått valuta för mina fem dollar i inträde. Jag skulle kommit en timma senare och lyssnat på Scott Adsit och John Lutz från 30 Rock istället.
Varje kväll på Upright Citizens Brigade Theatre körs minst tre shower, ibland så många som sju på en dag, långt in på småtimmarna. Titeln på showen jag kom till var The (Worst) Nights Of Our Lives, vilket jag tyckte lät lovande, och publiken i den nästan fullsatta källarlokalen var förväntansfull. Dock började det inte bra; konferencieren David Martins humor var av det gammaldags tillkrånglade slaget som jag tröttnade på för tjugo år sedan, och hans sammanfattningar av varje improvisation jagade bort den sista skuggan av humor jag så desperat försökte finna.
Den förste talaren Matt Dennie berättade en historia som innehöll väldigt litet humor, och inte ens om man hade bortsett från att den skulle vara rolig hade den kunnat kallas väl framförd. Jag skruvade på mig i stolen av second hand embarrassment, trots att publiken skrattade en hel del.
Nästa talare, Jessica Williamson, gjorde mig något nöjdare. Hon berättade om ett hiskligt sommarjobb i en nöjespark, och om hur hon bit för bit gjorde sig ännu mindre omtyckt av de pensionsfärdiga medarbetarna hon lagade mat åt i personalmatsalen. Hennes knarriga, deppiga röst var ett bra komplement till eländeshistorian, och en del av händelserna var verkligen skrattretande i sin uselhet. Berättelsen hade dock för långa transportsträckor, för få höjdpunkter och för litet av spetsiga formuleringar för att vara i toppklass. Trots det var den kvällens bästa upplevelse.
Den tredje talaren, Laura Willcox, talade om sig själv och hur många besvikelser i livet hennes höga ambitioner, bristande talang och föräldrarnas peppning tyvärr lett henne till. Jag gillar verkligen den sortens självdistans, men inte heller hennes snack hade tillräckligt med schwung. Dock blir jag litet glad varje gång jag ser henne dyka upp i Inside Amy Schumer (inte så många gånger).
Kvällens mest firade gäst var Matt Wade, en lokal kändis i Hoboken, varifrån han berättade en segdragen och smårolig historia om hur han bara får dåliga pizzor på alla pizzerior men skäms för mycket för att säga ifrån. Fastän det var kvällens mest skämttäta tal var historien så ooriginell och, liksom de andra, så trögt berättad, att jag kände att jag knappt fått valuta för mina fem dollar i inträde. Jag skulle kommit en timma senare och lyssnat på Scott Adsit och John Lutz från 30 Rock istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar