När jag ser igenom listan över allt jag har läst under året, hittar jag faktiskt en hel del som inte var så bra. En del var böcker jag haft stora förväntningar på, och det är ju extra synd. Men å andra sidan har jag läst en hel del bra böcker också, håller på med några fullträffar just nu och ser alltid fram emot nya läsupplevelser.
Det mesta av vad jag har gillat mest i år har haft åtminstone ett stråk av fantastik. Året började exceptionellt bra med Margo Lanagans samling Red Spikes: korta, intensiva skräcksagor skrivna för en yngre publik men med ett innehåll som fortfarande dyker upp i den här läsarens minne.
Giraffe av JM Ledgard var en annan modern saga, baserad på verkliga händelser i ett tjeckoslovakist zoo på sextiotalet.
Jag kom mig äntligen för med att läsa en klassiker som inspirerat många andra science fiction-verk: den kusliga Riddley Walker av Russell Hoban, om ett stapplande samhälle över tvåtusen år in i framtiden som lever på spillrorna av vad vi lämnade kvar efter ett kärnvapenkrig.
En komplett motsats till framtidsvision är David Maruseks Counting Heads: en långt framskriden teknikutveckling har gett 3D-printrar, nanorobotar, människokloner, AI och andra varianter, och Maruseks styrka ligger i att skildra en sammanhållen värld där allt det här är naturligt och i grunden har förändrat vårt sätt att leva.
China Miévilles Embassytown var en annan vision av ett helt annorlunda samhälle, med en livsform mycket annorlunda än vår, och därtill ett myller av andra intressanta idéer precis som i alla hans böcker.
Jag hinner sällan läsa om böcker, men efter trettio år tog jag mig tid att läsa om ännu en SF-klassiker: Dune av Frank Herbert, konspirationer i flera lager och tusentals år med hemliga missioner. Profetiorna både uppfylls och kastas omkull på nytt i Dune Messiah, som jag just läst ut.
Jag tycker om Peter Høegs förhöjda realism, där övernaturliga inslag smygs in som en del av berättelsen. Årets boken Effekten av Susan var för mycket deckare för mig, men Den tysta flickan sjöng i mina öron i flerdubbel bemärkelse.
Margaret Atwoods berättelser i Stone Mattress tar oss till Alphinland, Arktis och människans hjärta, och det är en fantastisk resa.
Carol Emshwillers säregna röst blev mer eller mindre beroendeframkallande för mig när jag närmade mig slutet av den tjocka novellsamlingen. Leta upp henne och läs! En i taget, så att du inte blir för snurrig.
Året slutade med två bra böcker av två författare som gav mig en stark känsla av att vara i Sverige, ett konstigt Sverige, fastän jag satt på ett plan över Atlanten eller i en tunnelbanevagn i New York. Det var Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan och Stefan Spjuts Stallo.
Raka motsatsen till allt detta är förstås Karl Ove Knausgårds mycket konkreta vardagsskildringar, som dock får sin kvalitet av de filosofiska resonemang han väver in. Jag har bara hunnit läsa hälften av mastodontserien Min Kamp, men den tredje boken var nästan lika bra som hans romaner, så jag kommer att fortsätta i serien framöver.
Lika fast rotad i vardagen, men i en miljö långt från den jag känner till, befinner sig Marilynne Robinsons Gilead. Jag längtar efter att läsa vidare om den lilla kretsen av människor i hennes andra böcker.
Ett ännu hårdare samhälle skildrar Elena Ferrante i My Brilliant Friend, ännu en serie jag knappt kan vänta med att läsa vidare i.
Elena Ferrantes dolda identitet var något som kom för mg när jag läste om den hemlighetsfulle författaren Archimboldi i Roberto Bolaños storverk 2666, men boken är ju förstås mycket mer än det; litteraturen och de högstämda idéerna som lever vidare i kulturen ställs mot de spirande kvinnoliv som brutalt släcks i skrämmande stor skala i Santa Teresa.
Grymheten är mindre påtaglig men utgör grunden till den fascinerande boken In the Light of What We Know av Zia Haider Rahman. Har vi tur kommer den begåvade författaren och mångsysslaren skriva fler böcker.
Toni Morrisons berättelse från sextonhundratalet i A Mercy är häpnadsväckande på flera sätt; man ser ett samhälle börja ta sin form, ett där svarta inte nödvändigtvis är slavar men där knappheten sluter samman grupper och ställer människor mot varandra.
Men bland alla uppslitande böcker läste jag också några roliga, och allra bäst av dem var Edward St. Aubyns Lost For Words. Varje gång jag läser något om Bookerpriset jämför jag det med vad jag läste i den här satiren - överdrivet, men säkert med ett korn av sanning. Läs den för de fantastiska pastischerna på genreböcker och för den roliga leken med den litteratur som jag och många med mig ändå älskar!
Giraffe av JM Ledgard var en annan modern saga, baserad på verkliga händelser i ett tjeckoslovakist zoo på sextiotalet.
Jag kom mig äntligen för med att läsa en klassiker som inspirerat många andra science fiction-verk: den kusliga Riddley Walker av Russell Hoban, om ett stapplande samhälle över tvåtusen år in i framtiden som lever på spillrorna av vad vi lämnade kvar efter ett kärnvapenkrig.
En komplett motsats till framtidsvision är David Maruseks Counting Heads: en långt framskriden teknikutveckling har gett 3D-printrar, nanorobotar, människokloner, AI och andra varianter, och Maruseks styrka ligger i att skildra en sammanhållen värld där allt det här är naturligt och i grunden har förändrat vårt sätt att leva.
China Miévilles Embassytown var en annan vision av ett helt annorlunda samhälle, med en livsform mycket annorlunda än vår, och därtill ett myller av andra intressanta idéer precis som i alla hans böcker.
Jag tycker om Peter Høegs förhöjda realism, där övernaturliga inslag smygs in som en del av berättelsen. Årets boken Effekten av Susan var för mycket deckare för mig, men Den tysta flickan sjöng i mina öron i flerdubbel bemärkelse.
Margaret Atwoods berättelser i Stone Mattress tar oss till Alphinland, Arktis och människans hjärta, och det är en fantastisk resa.
Carol Emshwillers säregna röst blev mer eller mindre beroendeframkallande för mig när jag närmade mig slutet av den tjocka novellsamlingen. Leta upp henne och läs! En i taget, så att du inte blir för snurrig.
Raka motsatsen till allt detta är förstås Karl Ove Knausgårds mycket konkreta vardagsskildringar, som dock får sin kvalitet av de filosofiska resonemang han väver in. Jag har bara hunnit läsa hälften av mastodontserien Min Kamp, men den tredje boken var nästan lika bra som hans romaner, så jag kommer att fortsätta i serien framöver.
Lika fast rotad i vardagen, men i en miljö långt från den jag känner till, befinner sig Marilynne Robinsons Gilead. Jag längtar efter att läsa vidare om den lilla kretsen av människor i hennes andra böcker.
Ett ännu hårdare samhälle skildrar Elena Ferrante i My Brilliant Friend, ännu en serie jag knappt kan vänta med att läsa vidare i.
Elena Ferrantes dolda identitet var något som kom för mg när jag läste om den hemlighetsfulle författaren Archimboldi i Roberto Bolaños storverk 2666, men boken är ju förstås mycket mer än det; litteraturen och de högstämda idéerna som lever vidare i kulturen ställs mot de spirande kvinnoliv som brutalt släcks i skrämmande stor skala i Santa Teresa.
Toni Morrisons berättelse från sextonhundratalet i A Mercy är häpnadsväckande på flera sätt; man ser ett samhälle börja ta sin form, ett där svarta inte nödvändigtvis är slavar men där knappheten sluter samman grupper och ställer människor mot varandra.
Men bland alla uppslitande böcker läste jag också några roliga, och allra bäst av dem var Edward St. Aubyns Lost For Words. Varje gång jag läser något om Bookerpriset jämför jag det med vad jag läste i den här satiren - överdrivet, men säkert med ett korn av sanning. Läs den för de fantastiska pastischerna på genreböcker och för den roliga leken med den litteratur som jag och många med mig ändå älskar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar