Jag vill börja med två stämningsskildringar som ger tidsandan. Valerie Solanas levde och var främst verksam under 1950- och 1960-talen. Ett samhälle med patriarkala, auktoritära värderingar utmanades av människor med nya värderingar; beatpoeter, hippies. Men deras rörelser, hur fria och öppna de än kallade sig, hyllade fortfarande det manliga geniet och lämnade utnyttjade kvinnor i sitt kölvatten. Med det i tankarna kan jag förstå hur Solanas, i ljuset av sin brutala uppväxt, av frustration och hat vände upp och ned på alla vedertagna föreställningar och skrev SCUM-manifestet, en lång uppräkning av hur underlägsna och värdelösa män är.
Nästa stämningsskildring är från c:a tolv år sedan, när jag såg filmen I Shot Andy Warhol om Valerie Solanas liv. Jag spratt till när jag hörde citaten från Solanas texter:
Så där hade ju jag också tänkt ibland! Inte hela tiden, inte varje dag, och inte så mycket att jag ville bygga min livsfilosofi på det. Men det var så uppfriskande att faktiskt få höra de orden av någon annan, dessutom i en filmatisering av hennes liv. Det kändes som den enda fyren av manshat i ett hav av kvinnohat.
Men som sagt, Valerie Solanas visioner var inte mina visioner. Varken det generella manshatet, hennes önskan att omkullkasta alla regeringar och pengamakt, att döda alla män eller tanken att ett samhälle med bara kvinnor skulle vara lyckligare, friare och vackrare. Konsekvensen av vad hon säger är inte bara hemskt utan logiskt fel, i mina ögon. Därför tycker jag att det är tveksamt när kvinnor håller upp Solanas som en förebild (vilket nog inte så många gör).
Men ändå, visst har jag då och då plockat upp hennes tankar och lekt med dem. Jag blir också irriterad på det massiva gnället som kommer från bittra antifeminister så fort Solanas och hennes tankar nämns. Det finns så många fler exempel på motsvarande kvinnoförakt som inte väcker samma reaktioner, som internettöntar som hävdar sin rätt att posta smygfotade bilder på flickors trosor och ett tröttsamt utpekande av horor i hipp-hopp och annorstädes. Eftersom det är OK att lyssna på sådana rapplåtar utan brasklappar kan jag säga att Valerie Solanas är som min hipp-hopp.
Vad är då uppsättningen av SCUM-manifestet på Stadsteatrn? Det är ett återberättande och gestaltning av texten i manifestet, där den kvinnliga delen av publiken pysslas om med mjuka guldkuddar, druvor och godis, medan männen får sitta på plaststolar. Eftersom män och kvinnor sitter mitt emot varandra kan jag se hur de yngre männnen ler och lever sig med utan att ta tilltalet personligt, medan några äldre män inte slappnar av på samma sätt. Det ger mig litet hopp om framtiden, och påminner om en ex-pojkvän som gärna retade mig när jag tog illa upp av en del filmer vi såg, men som efter I Shot Andy Warhol slöt sig som en skrämd mussla och med tunn röst sade att han inte tyckte den var bra.
Är det roligt att se och höra manifestet läsas upp? Till en början är det det; jag tänker mig tillbaka till den sköna känslan för Jenny B som såg filmen, och jag tänker på hur skönt det måste varit för Solanas att skriva av sig, som en hämnd på allt hon utsatts för av illvilliga eller oförstående män. Men jag tänker också på hur logiken brister, och på hur fel det är med generaliseringar. Är alla män vandrande dildos utan känsloliv? Jag ber att få lägga in mitt veto. Speciellt i mitt arbete träffar jag varje dag hyggliga män, goda familjefäder som vabbar, hämtar och lämnar och är pappalediga. Och skulle världen bli bättre med bara kvinnor vid rodret? Näh, tror inte det! Men framför allt: att avhumanisera sin motståndare är ett välkänt steg i upptrappningar till etniska rensningar, och att dra alla män över en kam utan att se till individerna är en generalisering som helt enkelt inte är rimlig.
Sista halvtimmen av den korta föreställningen har mitt intresse för manifestet tröskats i botten. Visst är det roligt att se en macho-Mozart spela Eine kleine Nachtmusik på blockflöjt, och Andrea Edwards framställning är mänskligare och intressantare än den hetsiga Solanas-röst jag hör i huvudet när jag läser texterna på egen hand.
Får mitt liv ny riktning av SCUM-manifestet? Nej, det får det inte, och jag hoppas faktiskt att ingen följer Solanas uppmaningar till mord och revolution. Jag önskar också att vi slapp polariseringen mellan feminister och anti-feminister, vilken inte leder någonvart. Förhoppningsvis inspirerar manifestet någon som hittills känt sig nedvärderad och värdelös utan att det leder till våld. Och så länge vi spelar pjäser som Fordringsägare, som lägger ut texten om kvinnors illvilja och underlägsenhet, så vill jag se deras motpoler då och då, och knappt någon text är en mer avlägsen pol och lysande fyr än SCUM-manifestet.
Länk till Stadsteaterns sida om SCUM-manifestet
Nästa stämningsskildring är från c:a tolv år sedan, när jag såg filmen I Shot Andy Warhol om Valerie Solanas liv. Jag spratt till när jag hörde citaten från Solanas texter:
Mannen är en biologisk olycka: Y-kromosomen är en defekt X-kromosom ... Med andra ord är mannen en ofullständig kvinna...
Att kalla en man för djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo.
Så där hade ju jag också tänkt ibland! Inte hela tiden, inte varje dag, och inte så mycket att jag ville bygga min livsfilosofi på det. Men det var så uppfriskande att faktiskt få höra de orden av någon annan, dessutom i en filmatisering av hennes liv. Det kändes som den enda fyren av manshat i ett hav av kvinnohat.
Men som sagt, Valerie Solanas visioner var inte mina visioner. Varken det generella manshatet, hennes önskan att omkullkasta alla regeringar och pengamakt, att döda alla män eller tanken att ett samhälle med bara kvinnor skulle vara lyckligare, friare och vackrare. Konsekvensen av vad hon säger är inte bara hemskt utan logiskt fel, i mina ögon. Därför tycker jag att det är tveksamt när kvinnor håller upp Solanas som en förebild (vilket nog inte så många gör).
Men ändå, visst har jag då och då plockat upp hennes tankar och lekt med dem. Jag blir också irriterad på det massiva gnället som kommer från bittra antifeminister så fort Solanas och hennes tankar nämns. Det finns så många fler exempel på motsvarande kvinnoförakt som inte väcker samma reaktioner, som internettöntar som hävdar sin rätt att posta smygfotade bilder på flickors trosor och ett tröttsamt utpekande av horor i hipp-hopp och annorstädes. Eftersom det är OK att lyssna på sådana rapplåtar utan brasklappar kan jag säga att Valerie Solanas är som min hipp-hopp.
Vad är då uppsättningen av SCUM-manifestet på Stadsteatrn? Det är ett återberättande och gestaltning av texten i manifestet, där den kvinnliga delen av publiken pysslas om med mjuka guldkuddar, druvor och godis, medan männen får sitta på plaststolar. Eftersom män och kvinnor sitter mitt emot varandra kan jag se hur de yngre männnen ler och lever sig med utan att ta tilltalet personligt, medan några äldre män inte slappnar av på samma sätt. Det ger mig litet hopp om framtiden, och påminner om en ex-pojkvän som gärna retade mig när jag tog illa upp av en del filmer vi såg, men som efter I Shot Andy Warhol slöt sig som en skrämd mussla och med tunn röst sade att han inte tyckte den var bra.
Sista halvtimmen av den korta föreställningen har mitt intresse för manifestet tröskats i botten. Visst är det roligt att se en macho-Mozart spela Eine kleine Nachtmusik på blockflöjt, och Andrea Edwards framställning är mänskligare och intressantare än den hetsiga Solanas-röst jag hör i huvudet när jag läser texterna på egen hand.
Får mitt liv ny riktning av SCUM-manifestet? Nej, det får det inte, och jag hoppas faktiskt att ingen följer Solanas uppmaningar till mord och revolution. Jag önskar också att vi slapp polariseringen mellan feminister och anti-feminister, vilken inte leder någonvart. Förhoppningsvis inspirerar manifestet någon som hittills känt sig nedvärderad och värdelös utan att det leder till våld. Och så länge vi spelar pjäser som Fordringsägare, som lägger ut texten om kvinnors illvilja och underlägsenhet, så vill jag se deras motpoler då och då, och knappt någon text är en mer avlägsen pol och lysande fyr än SCUM-manifestet.
Länk till Stadsteaterns sida om SCUM-manifestet
5 kommentarer:
Du skriver otroligt bra och lyfter viktiga frågor om bland annat att det bara får finnas ensidig kritik av det kvinnliga. Patriarkatet och mannen är fortfarande idealet och kvinnors varande och beteende ofta då är utanför normen och blir abnormalt. Patriarkatet är inte bara män dock, utan en beskrivning av rådande norm som både män och kvinnor anammat. Jag hoppas oxå på att en demokratisk, öppen debatt om alla människors lika värde till respekt och ömhet kan ta oss framåt, där hot, våldshandlingar och kränkningar inte hör hemma i ett utvecklat samhälle.
Ser fram emot att läsa fler insiktsfulla inlägg.
Kram,
Lotta A
Tack, Lotta! Även om jag inte tycker att SCUM-manifestet borde föverkligas, märker ju på de överdrivna reaktionerna att de som känner sig utpekade aldrig har förstått hur det känns från "andra sidan", att alltid få tvingas överseende med kategoriska kvinnoförnedrande uttalanden hos t.ex. August Strindberg och Norman Mailer, vilkas verk analyseras och framhålls som viktiga. Dialogen mellan könen får inte fastna i ett krig där Solanas är den ena ytterligheten. Det är bättre att hitta gemensamma ståndpunkter och visa att samhället kan bli bättre för både kvinnor och män.
Jag såg inte färdigt föreställningen (som var skicklig). Istället tumlade jag diskret ut ur spellokalen när åskådarna, i slutet av pjäsen (efter det att skådespelerskan uppfört scenen med det öppna fönstret), var helt extatiska. Känslor känslor känslor - och jag förstod varför jag numera undviker att gå i demonstrationståg och skandera slagord.
Det här var det bästa jag läst om Solanas och SCUM-manifestet.
Tack så mycket, snowflake! Anonym, jag har ju också känt den där längtan efter att rusa ut, ropa ut sin övertygelse och strunta i vem som blir provocerad. Men om man då bara stöter bort fler än man övertygar? I det här läget måste vi börja hitta gemensamma ståndpunkter så att vi kan utvecklas tillsammans; män, kvinnor och andra identiteter.
Skicka en kommentar