Hough spelar Hummel i Konserthuset

Efter den fantastiska recital Stephen Hough gav förra året kunde inget hålla mig borta från hans återbesök i Konserthuset. Men först en ouvertyr med Kungliga Filharmonikerna, nämligen Les francs-juges av Hector Berlioz, ett dramatiskt och spännande stycke som lät bra från de engagerade filharmonikerna.

Den pianokonsert som Hough valt att spela var Pianokonsert Nr 2 i a-moll (1816) av Johann Nepomuk Hummel, en pianist och kompositör som undervisades av Mozart som barn, var samtida student med Beethoven och sedermera god vän med Schubert. Redan innan jag visste det tyckte jag att musiken ekade av vackra slingor ur andra, mer kända verk ur musikhistorien, men med överlagringar av kvittrande drillar och porlande tangentlöpningar i pianostämman. Ett mästarprov för solisten, visst, men mästarprov kan bli tråkiga i längden. Tur nog kunde den begåvade Stephen Hough spela virtuost men ändå avslappnat, och framför allt personligt, rakt genom de eviga flödena av toner. Men jag skulle ändå inte kalla Hummel för en oförtjänt bortglömd mästare.

Extranumret, den underbara Nocturne i Ess-dur op 9 nr 2, böljade i tempo och intensitet under Houghs fingrar. Jämfört med hur jag ogillade det för Månskenssonaten förra året, tyckte jag om den personliga behandlingen den här gången. Stephen Hough, kom gärna tillbaka varje år!

Foto: Jan-Olav Wedin

 Kvällens sista verk blev det jag uppskattade mest: Symfoni Nr 4 i e-moll (1885) av Johannes Brahms. Första satsen innehåller vågade klanger men så väl balanserade och så ytterligt väl spelade av Filharmonikerna att de kändes rikare än något annat under kvällen. Och likadant fortsatte det genom hela verket, fram till den spännande avslutande satsen. Allegro energico e passionato är bara förnamnet, för musiken varierade i karaktär utan att tappa sitt sammanhang. Jag är speciellt glad att vi fick det mest intressanta partiet som extranummer! När Brahms är som bäst är han helt fantastisk: storslagen och detaljsäker på samma gång.