En Beckett-pjäs behöver inte vara längre än en timme för att skaka om sin åskådare. Det som händer på scenen kan vara en liknelse för ett helt livs strävanden, eller några utvalda minuter vars detaljer förstorats upp för att betyda mer än vad ögat ser. I Akt utan ord och Krapps sista band får vi ett stycke av vardera. Det är riktigt snällt av Stadsteatern att ge oss båda på samma kväll, eftersom båda är sevärda, fast egentligen tycker jag inte att de två pjäserna passar ihop. Men ändå, jag är glad över att ha fått se båda.
De två männen som spelar var sin roll syns tillsammans under en inledande scen. Alla ljud som hörs är i otakt med varandra: den tickande klockan, den pendlande radion (ljudlös), Samuel Barbers Adagio, jazzlåtarna som bryter in. Ingvar Hirdwall lämnar scenen och Michael Jonsson blir kvar i en svårnavigerad värld. En palm, ett palmblad, en stor gul låda, en gul låda till, en kanna vatten just utom räckhåll, en uppfordrande visselpipa här och en där som kallar till refusering gång på gång.
Jag beundrar viljan hos den ordlöse mannen som gång efter annan borstar av sig dammet och funderar ut nya angreppsvinklar. Det är som att se ett cirkusdjur som tränas till uppvisning, men mycket grymmare. Vem är det som ger och tar, och vad vill den? De få föremålen och de upprepade handlingarna blir symboler för något större.
Nästan lika fysisk är nästa akt, Krapps sista band, för lika viktiga som orden är miljön, den gamle mannens långsamma rörelser och kassettband och skräp kastas åt sidan som om ingen mer kommer att bry sig om att plocka upp dem. Att spela in sina tankar på band kan ha verkat självupptaget och konstigt 1958 när pjäsen skrevs, men i dagens utbredda bloggkultur är det nog mer ovanligt att gå tillbaka och reflektera över vad man har sagt tidigare. Men även utan att ha tankarna fästa på rullband eller papper är vi säkert många som ryser med den åldrade Krapp, som hör sitt 39-åriga jag avfärda sitt ännu yngre jag för de orealiserade drömmarna. Vi i publiken vet att vi ser Krapps sista band. Vi kan se eller gissa att det som berättas på det tidigare bandet har förstorats eller förfuskats under årtiondena som gått.
Den yngre mannen och den äldre mannen har likadana kläder - tidlös svart kostym, knallgul näsduk och snygga ormskinnspjuck - och smyger in i utkanten av varandras scener ibland. Å ena sidan tycker jag inte att det är rätt att framställa dem som varianter av samma person, för de är så väldigt olika karaktärer under helt skilda omständigheter. Å andra sidan är det bra att de två ensamma männen får åtminstone en annan vän.
För den som vill försjunka i Becketts existensiella frågeställningar är Stadsteaterns dublett mycket välspelad och sevärd.
Länk till Stadsteaterns sida om Akt utan ord och Krapps sista band
De två männen som spelar var sin roll syns tillsammans under en inledande scen. Alla ljud som hörs är i otakt med varandra: den tickande klockan, den pendlande radion (ljudlös), Samuel Barbers Adagio, jazzlåtarna som bryter in. Ingvar Hirdwall lämnar scenen och Michael Jonsson blir kvar i en svårnavigerad värld. En palm, ett palmblad, en stor gul låda, en gul låda till, en kanna vatten just utom räckhåll, en uppfordrande visselpipa här och en där som kallar till refusering gång på gång.
Nästan lika fysisk är nästa akt, Krapps sista band, för lika viktiga som orden är miljön, den gamle mannens långsamma rörelser och kassettband och skräp kastas åt sidan som om ingen mer kommer att bry sig om att plocka upp dem. Att spela in sina tankar på band kan ha verkat självupptaget och konstigt 1958 när pjäsen skrevs, men i dagens utbredda bloggkultur är det nog mer ovanligt att gå tillbaka och reflektera över vad man har sagt tidigare. Men även utan att ha tankarna fästa på rullband eller papper är vi säkert många som ryser med den åldrade Krapp, som hör sitt 39-åriga jag avfärda sitt ännu yngre jag för de orealiserade drömmarna. Vi i publiken vet att vi ser Krapps sista band. Vi kan se eller gissa att det som berättas på det tidigare bandet har förstorats eller förfuskats under årtiondena som gått.
Den yngre mannen och den äldre mannen har likadana kläder - tidlös svart kostym, knallgul näsduk och snygga ormskinnspjuck - och smyger in i utkanten av varandras scener ibland. Å ena sidan tycker jag inte att det är rätt att framställa dem som varianter av samma person, för de är så väldigt olika karaktärer under helt skilda omständigheter. Å andra sidan är det bra att de två ensamma männen får åtminstone en annan vän.
För den som vill försjunka i Becketts existensiella frågeställningar är Stadsteaterns dublett mycket välspelad och sevärd.
Länk till Stadsteaterns sida om Akt utan ord och Krapps sista band
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar