Solo av Rana Dasgupta

I en lägenhet nära en busstation bor mannen Ulrich. Bara några sidor av boken beskriver den åldrade Ulrichs liv; grannen som hjälper honom med att handla mat, den deprimerande miljön utanför hans fönster som han dock inte ser eftersom han är blind. Detaljerna i Ulrichs liv är specifikt beskrivna, men också så anonyma att jag först inte uppfattar att det är i Sofia, Bulgariens huvudstad, han bor. Senare i boken kommer scener att beskrivas på liknande sätt, så att det som verkar hända för hundra år i själva verket utspelar sig i nutid.

Ulrich verkar mycket ensam. Men trots att jag blir gripen av hans situation kommer jag snart att glömma bort den gamle Ulrich då berättelsen rör sig till hans barndom och vidare till hans hopdrömda historier.

That is why he is combing through his life again. He has no wealth and no heirs, and if he has anything at all to leave behind, it will be tangled deep, and difficult to find.

Ulrichs far beundrade Tyskland, och därför döpte han sin son till Ulrich. Han var järnvägsingenjör och byggde bland annat en järnväg i Istanbul. Ulrich reser till Berlin för att studera kemi. Jag älskar hur länder och tidsperioder knyts samman på det här sättet. Men till största delen kretsar handlingen kring människor i Bulgarien och Georgien, som Ulrich besökte en gång.

Historien om Ulrichs uppväxt och liv i ett Bulgarien vars frihet stryps och karaktär formas om av kommunismen är intensiv på ett distanserat sätt. Trots att karaktärerna döljer mycket för varandra och för läsaren skriver Dasgupta med en psykologisk insikt som påminner mig om den geniale Stefan Zweig. I en bisats under ett bullrande krogbesök får Ulrichs vän Boris säga att han borde lyssnat till Ulrich och blivit violinist istället för att ge sig in i den förbjudna motståndsrörelsen.

Daydreams är rubriken på bokens andra halva. Plötsligt dyker tre nya människor upp i berättelsen, som tar sig över Atlanten till ett samtida USA. De är Ulrichs "barn" som får liv i hans dagdrömmar. Varje persons livsöde innehåller någon detalj ur Ulrichs eget liv, men därifrån växer de ut till att bli helt egna personligheter. Mest fascinerad är jag av hur Khatuna steg för steg blir hårdhudad och kallhamrad - en riktigt jobbig människa men trovärdig.

Om jag blir pressad kan jag erkänna att de här personerna och historierna inte är riktigt lika fullödiga som den inledande berättelsen, men det är ju för att de är skapade av Ulrich själv! Under de sista sidorna blir det bara tydligare vilken viktig roll dagdrömmarna spelar i Ulrichs liv. Det är vemodigt men mycket vackert.

Jämförelsen med Stefan Zweig stannar inte vid karaktärsskildringarna, utan även det helt naturliga sammanlänkandet av människor från olika länder. I det här fallet gäller det dessutom länder i Östeuropa, länder vi i Väst sällan vet mycket om. Det gör boken ännu mer läsvärd. I en av länkarna nedan berättar Dasgupta om sina resor till Bulgarien och människorna som inspirerade honom. Men framför allt visar boken vilken god författare Rana Dasgupta är. Jag vill definitivt läsa fler böcker av honom.


Tack till Ingrid som fick mig intresserad av Dasgupta!

På The Guardians eminenta kultursida finns också flera intressanta artiklar om boken och författaren:

Intervju med Rana Dasgupta

Recension av Solo med lång, engagerad diskussion i kommentarsfältet

Utdrag ur Solo