Romantik är nog vad man förväntar sig av de vackra skådespelarna i vackra kläder i ett drama kring en kärlekshistoria. Och det är romantiskt, darrande av undertryckt åtrå, när den gifta Anna Karenina möter den unge greve Vronskij, försöker kämpa mot känslorna, till sist ger efter och får en kärlek hon aldrig upplevt med sin tråkige make Karenin. Scenen på dansgolvet när alla andra par står frusna i tiden och inte får liv förrän de två dansar förbi dem är otroligt vacker och en bra skildring av hur inget annat är viktigt än människan framför ens ögon.
Men boken är nästan 900 sidor lång och innehåller så mycket mer. Där finns Kitty, Annas svägerska som drömde om att få gifta sig med Vronskij. Där finns också Levin, som drömde om att få gifta sig med Kitty men fick nej. Och Annas bror Oblonskij är den som indirekt sätter hela historien i rullning, när Anna måste resa till Moskva för att be hans hustru Dolly förlåta hans hundraelfte otrohetsaffär. Den skicklige manusförfattaren Tom Stoppard har valt ut viktiga scener ur romanen och pusslat samman dem till en rik historia, fokuserad på Anna Karenina.
Nej, det hade inte gjort sig så bra på film att lägga in fler av Levins funderingar på hur jordbruket skall skötas och skolgång för lantbruksarbetarnas barn, även om det var viktiga teman när boken skrevs (och intressant att läsa än idag). Men något som inte heller kommer med är hur svartsjuk Levin är på sin oskyldiga nyblivna hustru Kitty, som dock kan lugna honom så att de två får ett kärleksfullt äktenskap till slut - det enda lyckliga av alla vi får se.
Likt sin bror bryter Anna Karenina sitt äktenskap, likt Levin är hon svartsjuk på sin älskade. Till skillnad från dem båda döms hon hårt av omgivningen, och tillsammans med hennes egna tvivel på kärleken driver det henne till depression och olycka. Det kanske inte är rätt ställe att nämna det, men jag kan förstå hennes tvivel på Vronskijs kärlek. Både i boken och i filmen ser man den starka passionen och den fysiska attraktionen, och den är nog så viktig och nog så drivande. Men man får aldrig höra dem småprata, diskutera eller arbeta tillsammans för något utanför deras lysande men vacklande gemenskap. Utan den långsiktighet som kommer av kärlek och vänskap måste det vara svårt att hålla ut när känslorna mattas.
Stora delar av filmen utspelar sig i en teatersalong; på scenen, i salongen och i kulisserna, vilket jag gillar mycket därför att jag älskar teater. Jag tycker om hur en scen och dess statister omvandlas i en annan och hur miljöerna återanvänds. Men mest av allt gillar jag att det inte görs för stor affär av saken, utan alla scenväxlingar sker naturligt och sömlöst. Världskända skådespelare, svenska Alicia Vikander, en underskön Vronskij och alla andra skådespelare på duken gör sina roller väl. Den här filmversionen av Anna Karenina är riktigt sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar