Jag är fascinerad av stora vatten och vad som finns där. Jag skulle inte klara mig där, men för de varelser som är anpassade för livet under vattenytan är det torra land och alla våra saker som är konstiga och svåråtkomliga.
Moa Israelsson Forsberg söker sig ned under vattenytan, till gröna, algrika vatten som erövrar objekt som förut hade en funktion för oss landlevande. På väggen hänger inbjudande broschyrer från husbilsparken Oak Glen, men på plats i lokalen ser vi vagnarna stå i några decimeter vatten, övergivna och oanvändbara.
I utställningens första rum hänger utsnitt från en välgödd insjö: tjocka rutor av vattenytan med pinnar och strån som syns både ovanför och under. De hänger i ögonhöjd så det går att närstudera undervattensdelen och se hur pinnarna är täckta av alger och annan växtlighet.
Andra objekt och två filmer visar lastfartyg och andra människotillverkade föremål i det tillstånd de får efter en lång tid under vatten: hårda kanter börjar trasas sönder, och ytorna täcks av alger och växter. Nedsänkningen har satt sina spår, som om de försökt konvertera föremålen till något som hör hemma under vattenytan. Och inte någonsin ser vi vad i vattnet som försöker erövra föremålen, bara resultatet.
Länk till Angelika Knäppers sida om Moa Israelsson Forsberg
Moa Israelsson Forsberg söker sig ned under vattenytan, till gröna, algrika vatten som erövrar objekt som förut hade en funktion för oss landlevande. På väggen hänger inbjudande broschyrer från husbilsparken Oak Glen, men på plats i lokalen ser vi vagnarna stå i några decimeter vatten, övergivna och oanvändbara.
I utställningens första rum hänger utsnitt från en välgödd insjö: tjocka rutor av vattenytan med pinnar och strån som syns både ovanför och under. De hänger i ögonhöjd så det går att närstudera undervattensdelen och se hur pinnarna är täckta av alger och annan växtlighet.
Andra objekt och två filmer visar lastfartyg och andra människotillverkade föremål i det tillstånd de får efter en lång tid under vatten: hårda kanter börjar trasas sönder, och ytorna täcks av alger och växter. Nedsänkningen har satt sina spår, som om de försökt konvertera föremålen till något som hör hemma under vattenytan. Och inte någonsin ser vi vad i vattnet som försöker erövra föremålen, bara resultatet.
Länk till Angelika Knäppers sida om Moa Israelsson Forsberg
4 kommentarer:
Du har skrivit om sånt du sett på Angelika Knäpper Gallery förut... kanske det är ett ställe värt att besöka när jag nästa gång far till Stockholm och stannar där nån dag. Tack för tips!
Jo, hon har en del riktigt intressanta konstnärer! Jag brukar passa på att se utställningar på Angelika Knäpper Gallery och Lars Bohman Gallery på samma dag, eftersom de bara ligger några kvarter från varandra. Nu skall dock Lars Bohman Gallery köpa upp Angelika Knäpper Gallery, så jag vet inte vad som kommer att hända med de båda gallerierna i framtiden. Förhoppningsvis drivs de separat i fortsättningen också, så att vi inte får ett bra galleri mindre att besöka!
Det där med "bortglömd natur" sumpmark, rötter, snår, döda insekter, underjord, verkar ligga i tiden. Har vi inte sett ganska många sådana utställningar, på senare år?
Den här utställningen tycker jag dock var både originell och ambitiös.
Ja, hon träffar rätt ton för min del, och visar hur vattnet "tar över" det som vi trodde var säkert. Och jag gillar omsorgen om detaljerna och de olika men kompletterande modellbyggena.
Som du säger så finns det många konstnärer som sysselsätter sig med förruttnelse och naturen som återerövrar. Det gäller att berätta det på ett originellt och intressant sätt.
Skicka en kommentar