Strindbergs pjäs Paria är kort och intensiv. De två männen inleder samtalet artigt och avvaktande, men snävar steg för steg in cirklarna kring sig själva i fråga om skuld, verklig och hypotetisk.
De två männen har olika uttryck, vilket gör att pjäsens dynamik kommer till sin rätt. Richard Forsgren som Herr X har en irriterande självgod ton i sitt kategoriserande filosoferande; hans självsäkra utläsande av andra människors karaktär i bara några detaljer liknar de generaliseringar som annars görs med näven knuten i byxfickan av lillgamla och/eller omogna personer. Trängd i ett hörn växer Herr Y:s affekt och Niklas Falk låter honom ge tillbaka med kraft mot den till synes samlade herr X.
Pjäsens ljuseffekter känns överflödiga. Det viktiga är hur samspelta de två männen är: så trovärdiga och engagerande att jag tidvis vill kasta mig över den spydige Herr X, tidvis väntar mig att herr Y skall göra det. Den välspelade Paria, under en timme lång, är ett välkommet avbrott i julruschen.
Länk till Stadsteaterns sida om Paria
 | |
| Foto: Petra Hellberg |
2 kommentarer:
Åh, jag gillade verkligen denna pjäs. Så imponerande att få ut så mycket av bara 45 minuter. Mycket sevärd.
Ja, den korta pjäsen hinner verkligen med att säga mycket.
Skicka en kommentar