Jag älskar berättelser som antyder att det finns mer än vad vi ser i verkligheten, det må vara litteratur, konst, film eller annat lämpligt medium. Bruno Schulz bok Kanelbutikerna har stått på min önskelista i flera år för vad jag har hört om dess fantasieggande berättelser, och författaren i fråga skrev även ett uppskattande efterord till Franz Kafkas Processen. De två författarna med unika blickar för det icke-vardagliga får mötas på teaterscenen i Agneta Pleijels pjäs Schulz goes Kafka.
Kan teatern ge form åt det här svårgripbara utomvärldsliga? Pjäsen börjar i det vardagliga, då rollfigurerna kommer ut och presenterar sig. Den tredje huvudpersonen bredvid de två männen är Schulz fästmö Józefina Szelinska, översättaren av Processen från tyska till polska och ett stöd för Schulz i hans arbete och liv.
Rollfigurernas inledande presentation och facit i programbladet berättar den så ofta förekommande historien om den stöttande kvinnan som får stå i skymundan för den vacklande konstnären, som till sist låter henne stå utan såväl kärlek som konstnärligt erkännande. Det är en figur som är värd att belysa, och efter hand ger pjäsen just denna omgång av historien behövliga nyanser. Men till en början blir dialogerna mellan personerna alltför triviala och intetsägande. Och hellre än att se en pjäs om titelpersonernas privatliv hade jag velat se en som försökte skapa lika suggestiv stämning som deras verk.
Hade jag för höga förväntningar på vad teatern kan åstadkomma? Nej, för äntligen djupnar dialogen mellan Schulz och Kafka, och den sistnämnde börjar tala om när han upplevde den diffusa men obönhörliga anklagelsen som han aldrig skulle kunna förstå eller undkomma, en som liknade Josef K.s öde i Processen. I en annan dialog förklarar Józefina vad det är i Schulz skrifter som hon önskar skall inspirera samtiden. När de båda männen utbyter faderserfarenheter förstår man hur deras fäders påverkat deras syn på världen och format deras respektive skrivande. Det här är viktiga ögonblick under pjäsens gång.
Och så knyts detta samman i andra akten, som gestaltar Schulz tillvaro som halvt priviligerad och ändå slav under en oberäknelig makt, som "specialjude" hos en officer under nazistisk ockupation. Det absolut absurda tar plats i verkligheten som tragedi.
Dialogerna mellan Józefina och Bruno som förmodligen skulle skapa en bakgrund av vardaglighet blir tyvärr för banala för att utgöra en motvikt till de hypotetiska diskussionerna mellan de två männen, och även de diskussionerna innehöll också onödigt många plattityder. Jag önskar att pjäsen hade varit mindre dokumentär, och låtit författarnas livsverk ta större plats. Men jag är väldigt glad för det här försöket till att lyfta fram personer och idéer från en viktig och kaotisk tid i Europas historia, och hoppas på mer (och mer vågat drömmande) pjäser i samma genre.
Länk till Stadsteaterns sida om Schulz goes Kafka
Kan teatern ge form åt det här svårgripbara utomvärldsliga? Pjäsen börjar i det vardagliga, då rollfigurerna kommer ut och presenterar sig. Den tredje huvudpersonen bredvid de två männen är Schulz fästmö Józefina Szelinska, översättaren av Processen från tyska till polska och ett stöd för Schulz i hans arbete och liv.
Rollfigurernas inledande presentation och facit i programbladet berättar den så ofta förekommande historien om den stöttande kvinnan som får stå i skymundan för den vacklande konstnären, som till sist låter henne stå utan såväl kärlek som konstnärligt erkännande. Det är en figur som är värd att belysa, och efter hand ger pjäsen just denna omgång av historien behövliga nyanser. Men till en början blir dialogerna mellan personerna alltför triviala och intetsägande. Och hellre än att se en pjäs om titelpersonernas privatliv hade jag velat se en som försökte skapa lika suggestiv stämning som deras verk.
Hade jag för höga förväntningar på vad teatern kan åstadkomma? Nej, för äntligen djupnar dialogen mellan Schulz och Kafka, och den sistnämnde börjar tala om när han upplevde den diffusa men obönhörliga anklagelsen som han aldrig skulle kunna förstå eller undkomma, en som liknade Josef K.s öde i Processen. I en annan dialog förklarar Józefina vad det är i Schulz skrifter som hon önskar skall inspirera samtiden. När de båda männen utbyter faderserfarenheter förstår man hur deras fäders påverkat deras syn på världen och format deras respektive skrivande. Det här är viktiga ögonblick under pjäsens gång.
Och så knyts detta samman i andra akten, som gestaltar Schulz tillvaro som halvt priviligerad och ändå slav under en oberäknelig makt, som "specialjude" hos en officer under nazistisk ockupation. Det absolut absurda tar plats i verkligheten som tragedi.
Dialogerna mellan Józefina och Bruno som förmodligen skulle skapa en bakgrund av vardaglighet blir tyvärr för banala för att utgöra en motvikt till de hypotetiska diskussionerna mellan de två männen, och även de diskussionerna innehöll också onödigt många plattityder. Jag önskar att pjäsen hade varit mindre dokumentär, och låtit författarnas livsverk ta större plats. Men jag är väldigt glad för det här försöket till att lyfta fram personer och idéer från en viktig och kaotisk tid i Europas historia, och hoppas på mer (och mer vågat drömmande) pjäser i samma genre.
Länk till Stadsteaterns sida om Schulz goes Kafka
 | |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar