Män med stora glasögonbågar och mustascher möts i smyg för att överlämna dokument, eller rör sig från ett viktigt möte till ett annat. Andra män i enklare 70-talskläder följer dem på avstånd. Det är många nät som spänns upp inför åskådaren när filmen börjar, och det är svårt att följa med, men när Call Girl går mot sitt slut har allt fått sin förklaring. För oss åskådare, i alla fall.
Lättare att följa med i är historien om Iris, filmens tonåriga huvudperson. Efter diffusa problem med skolan lämnar hennes mamma över henne till ett ungdomshem. Alla är lugna; mamman, socialtjänstekvinnan, Iris - Iris är mest resignerad. Inga uppträden, inga protester, alla vet att staten vet bäst och ett ungdomshem med välvilliga föreståndare kommer att vara bättre för Iris än att bo kvar hemma.
Ja, alla vet att svenska staten vet bäst. Tidigare generationers auktoritetstro har ännu inte gett vika för ett ständigt tonårsuppror, och från utlandet kommer uppskattande omdömen om Sverige som ett föregångsland att beundra och ta efter. Den svenska självkänslan är stark, och varför inte göra upp med gamla tabun när man ändå är i topp och inte tycks kunna göra något fel? I en scen läses det upp lagförslag som skulle göra incest tillåtet och sänka åldern för sexuellt umgänge till tio år. Prostitution kan väl inte heller vara så illa, när sex är så härligt?
Människorna med makten, i rampljuset och utanför det, vet ändå att sex för pengar inte är något man sysslar med öppet. Det är heller inget yrke man rekryterar till via Platsförmedlingen. Det behövs andra metoder för det. En av alla nätter som Iris och hennes kusin Sonja smiter från ungdomshemmet hamnar de på en konstig liten dans hos en skum typ. Småfnissande drar de av sig tröjorna på hans begäran. Fånigt, litet läskigt, men de fick ju sprit och pengar till att gå ut och festa vidare.
Nästa gång är Dagmar Glans och hennes killar där. Bit för bit lockar hon in flickorna i sin "familj". "Vad snygga ni är! Jättesnygga!" säger hon kärleksfullt. Komplimanger, sprit, pengar och sex är ingredienserna till Dagmars fester, men flickorna kan förstås inte välja vem de skall ligga med. De dras djupare och djupare in i festandet och beroendet av Dagmar.
Jag tycker mycket om fotot i filmen, speciellt under de brännande scenerna. Som i en vanlig 70-talsfilm visas så många bröst och trosrumpor att ögonen vänjer sig, men i stunderna när flickorna utnyttjas får vi se hur utsatta de är utan att kameran exploaterar dem en extra gång.
Den omtalade scenen där landets statsminister ligger med en av flickorna är ett under av otydlighet och hemlighetsskapande vinklar. Det är som att kameran förlorar honom ur blicken hela tiden, men det gör bara fokus tydligare. Ändå är det irriterande enkelspårigt att fastna i upprördhet över att Palme utpekas, vilket alltför många har gjort. Det filmen visar är hur väldigt många män i höga positioner utnyttjar prostituerade, och hur de drar i trådar för att utredningen av härvan inte skall lyckas. Som Dagmar säger i filmen: "Skall jag anklagas, dömas och straffas av mina egna kunder?!" Att förruttnelsen går ända upp till toppen betyder att det inte finns någon riddare i vita kläder som kommer att se till att sanningen kommer fram: där finns alltid tio andra beredda att begrava den.
Filmen är ganska lång, men använder sin tid väl. Jag kunde ändå tidvis känna att den ville berätta för mycket samtidigt. Huvudhistorien var alltid Iris och Sonja, och det var rätt att ge dem störst plats. Men parallellt fick vi också scener ur det dagliga livet för gubbarna som köpte kvinnor, och berättelsen om männen som försökte avslöja prostitutionshärvan. Den sistnämnda bihistorien skulle kunnat få en egen film, mot litet mindre utrymme i den här. Men jag ser ingen anledning att klaga. Call Girl är en fascinerande film med gott tempo och pågående spänning; välskriven, välregisserad, välfilmad och välspelad. Flickor som Iris och Sonja fanns det på 70-talet, och de blev misstrodda och hånade. Filmen ger dem inte upprättelsen och hjälpen de skulle behöva, men nu blir de inte bortglömda när världshistorien rullar vidare.
Lättare att följa med i är historien om Iris, filmens tonåriga huvudperson. Efter diffusa problem med skolan lämnar hennes mamma över henne till ett ungdomshem. Alla är lugna; mamman, socialtjänstekvinnan, Iris - Iris är mest resignerad. Inga uppträden, inga protester, alla vet att staten vet bäst och ett ungdomshem med välvilliga föreståndare kommer att vara bättre för Iris än att bo kvar hemma.
Ja, alla vet att svenska staten vet bäst. Tidigare generationers auktoritetstro har ännu inte gett vika för ett ständigt tonårsuppror, och från utlandet kommer uppskattande omdömen om Sverige som ett föregångsland att beundra och ta efter. Den svenska självkänslan är stark, och varför inte göra upp med gamla tabun när man ändå är i topp och inte tycks kunna göra något fel? I en scen läses det upp lagförslag som skulle göra incest tillåtet och sänka åldern för sexuellt umgänge till tio år. Prostitution kan väl inte heller vara så illa, när sex är så härligt?
Människorna med makten, i rampljuset och utanför det, vet ändå att sex för pengar inte är något man sysslar med öppet. Det är heller inget yrke man rekryterar till via Platsförmedlingen. Det behövs andra metoder för det. En av alla nätter som Iris och hennes kusin Sonja smiter från ungdomshemmet hamnar de på en konstig liten dans hos en skum typ. Småfnissande drar de av sig tröjorna på hans begäran. Fånigt, litet läskigt, men de fick ju sprit och pengar till att gå ut och festa vidare.
Nästa gång är Dagmar Glans och hennes killar där. Bit för bit lockar hon in flickorna i sin "familj". "Vad snygga ni är! Jättesnygga!" säger hon kärleksfullt. Komplimanger, sprit, pengar och sex är ingredienserna till Dagmars fester, men flickorna kan förstås inte välja vem de skall ligga med. De dras djupare och djupare in i festandet och beroendet av Dagmar.
Jag tycker mycket om fotot i filmen, speciellt under de brännande scenerna. Som i en vanlig 70-talsfilm visas så många bröst och trosrumpor att ögonen vänjer sig, men i stunderna när flickorna utnyttjas får vi se hur utsatta de är utan att kameran exploaterar dem en extra gång.
Den omtalade scenen där landets statsminister ligger med en av flickorna är ett under av otydlighet och hemlighetsskapande vinklar. Det är som att kameran förlorar honom ur blicken hela tiden, men det gör bara fokus tydligare. Ändå är det irriterande enkelspårigt att fastna i upprördhet över att Palme utpekas, vilket alltför många har gjort. Det filmen visar är hur väldigt många män i höga positioner utnyttjar prostituerade, och hur de drar i trådar för att utredningen av härvan inte skall lyckas. Som Dagmar säger i filmen: "Skall jag anklagas, dömas och straffas av mina egna kunder?!" Att förruttnelsen går ända upp till toppen betyder att det inte finns någon riddare i vita kläder som kommer att se till att sanningen kommer fram: där finns alltid tio andra beredda att begrava den.
Filmen är ganska lång, men använder sin tid väl. Jag kunde ändå tidvis känna att den ville berätta för mycket samtidigt. Huvudhistorien var alltid Iris och Sonja, och det var rätt att ge dem störst plats. Men parallellt fick vi också scener ur det dagliga livet för gubbarna som köpte kvinnor, och berättelsen om männen som försökte avslöja prostitutionshärvan. Den sistnämnda bihistorien skulle kunnat få en egen film, mot litet mindre utrymme i den här. Men jag ser ingen anledning att klaga. Call Girl är en fascinerande film med gott tempo och pågående spänning; välskriven, välregisserad, välfilmad och välspelad. Flickor som Iris och Sonja fanns det på 70-talet, och de blev misstrodda och hånade. Filmen ger dem inte upprättelsen och hjälpen de skulle behöva, men nu blir de inte bortglömda när världshistorien rullar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar