Ur Kungliga Filharmonikernas led kommer ensemblen som stod för eftermiddagens program i Grünewaldsalen: Patrik Swedrup och Amus Kerstin Andersson (violin), Steven Svensson (viola), Mikael Sjögren (cello) och Mats Widlund (piano). De var väl samspelta och säkra och lät mycket bra i de två pianokvintetter de gav oss.
Den första, Sjostakovitjs Pianokvintett i g-moll (1940), var den jag tyckte bäst om. Utan att gå till överdrift får varje sats uttrycka sin respektive karaktär maximalt. Först får alla stämmor presentera sig genom att bära melodin och sedan flätas samman med varandra, så att vi får höra dem både som individer och som lagspelare. Den efterföljande Scherzosatsen spritter så av glädje och energi att det är svårt att tänka sig något livligare och roligare. Det långsamma Intermezzo: Lento är sedan så väldigt, väldigt sorgligt, och det är gott av musikerna att klara balansgången utan att det låter vare sig sarkastiskt eller sentimentalt. Sist kommer en Finale: Allegretto som med lätta steg rör sig från folkmusik över naturlyrik och in i dansanta sluttakter.
Dagens andra verk var Brahms Pianokvintett i f-moll (1864). Det är tidvis modigt och modernt i de enskilda stämmorna, men det överväldigande intrycket är att verket är tungt. Det beror mycket på de starka, rika men något statiska harmonierna. Ändå är det fullt av en framåtdrivande kraft, i synnerhet den tredje satsen som får mig att tänka på en stark motor som sätter oss alla i rörelse. Den fjärde och avslutande satsen är något lättare och min tänkta motor ersätts av en cykel; lättare, pedaldriven och med överblick över landskapet. Det kan jag inte klaga på, utan bara tacka för en god konsert.
Den första, Sjostakovitjs Pianokvintett i g-moll (1940), var den jag tyckte bäst om. Utan att gå till överdrift får varje sats uttrycka sin respektive karaktär maximalt. Först får alla stämmor presentera sig genom att bära melodin och sedan flätas samman med varandra, så att vi får höra dem både som individer och som lagspelare. Den efterföljande Scherzosatsen spritter så av glädje och energi att det är svårt att tänka sig något livligare och roligare. Det långsamma Intermezzo: Lento är sedan så väldigt, väldigt sorgligt, och det är gott av musikerna att klara balansgången utan att det låter vare sig sarkastiskt eller sentimentalt. Sist kommer en Finale: Allegretto som med lätta steg rör sig från folkmusik över naturlyrik och in i dansanta sluttakter.
 |
| Johannes Brahms, 1853 |
Dagens andra verk var Brahms Pianokvintett i f-moll (1864). Det är tidvis modigt och modernt i de enskilda stämmorna, men det överväldigande intrycket är att verket är tungt. Det beror mycket på de starka, rika men något statiska harmonierna. Ändå är det fullt av en framåtdrivande kraft, i synnerhet den tredje satsen som får mig att tänka på en stark motor som sätter oss alla i rörelse. Den fjärde och avslutande satsen är något lättare och min tänkta motor ersätts av en cykel; lättare, pedaldriven och med överblick över landskapet. Det kan jag inte klaga på, utan bara tacka för en god konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar