Mellandagskonsert i Allhelgonakyrkan

Till årets sista konsert med Kammarmusikens Vänner hade huspianisten, den kunnige och vänlige Bengt Forsberg, satt samman ett fint och varierat program. Vartannat stycke var ett verk av J.S. Bach, transkriberat till solopiano från originalformatet av mer eller mindre kända musiker. Däremellan fick vi höra stycken av årets jubilar Claude Debussy (1862-1918) och verk av mer okända kompositörer med dödsdag 1952 eller 1962 ("födelsedag i himlen", som vi brukar säga om helgon).

De olika transkriptionerna lät olika mycket som original-Bach och förhöll sig troget till ursprunget i olika hög grad. Walter Rummels transkription av Kantat 127 Meine Seele ruht in Jesu Händen var en utmärkt ingång till den ljuvligt impressionistiska Estampes (1903) av Debussy. På Rachmaninovs bearbetning av det sköna Preludium ur Partita i E-dur för soloviolin följde två verk av hans beundrare Sergej Bortkiewicz, Etyd i A-dur ur Tio etyder op 15 och Elegi i Ciss-dur op 46, som båda omslöt oss åhörare med sina milda men stora klangrikedom.

Wilhelm Kempffs transkriptioner av Sicilano ur Flöjtsonat i g-moll och Largo ur Klaverkonsert i f-moll lät de kända, kära styckena komma till sin rätt i pianoformatet. Däremellan fick vi höra tre intressanta verk av John Ireland, inklusive hans The Holy Boy (1918) som blev mycket populär på sin tid.

Med extra ömsinthet spelade så Forsberg ytterligare några verk av Debussy: D'un Chaier d'esquisses (1903) och Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen ur Preludier (1909-10). Ännu mer innerligt lät Egon Petris tindrande version av den fina Schafe können sicher weiden. Nej, det var inte slut med Bach där bara för att det var sista punkten i programbladet! Den gode Bengt Forsberg gav oss extranumret Nun freut euch, lieben Christen, som gick från porlande till dundrande. Men det var inte rätt kväll för en så mäktig avslutning, så vi fick ännu ett extranummer, den ljuva bönen Liebster Jesu, Wir sind hier, och det var ett mycket vackert slut på en fin konsert.