Argo

Sex människor har flytt från en rasande pöbel. De är diplomater i ett fientligt inställt land som inte längre respekterar deras immunitet (inte heller inhemska människoliv). Flygplatsen är bevakad, gatorna är fyllda med misstänksamma människor, men de måste fly innan de blir upptäckta. Det låter som upptakten till en spännande film, och det är det också, men en film baserad på helt verkliga händelser. Räddningsplanen som iscensätts är osannolikt fantasifull, men även den är hämtad ur verkligheten.

Det är år 1980, USA:s ambassad i Teheran har blivit stormad och personalen hålls som gisslan. De sex som lyckats fly är i livsfara om de hittas, liksom deras hjälpare, det kanadensiska ambassadörsparet. För att smuggla ut dem ur landet planeras en fantasifull historia: de skall möta upp CIA:s expert på räddningsoperationer och lämna landet under sken av att vara ett filmteam som letar inspelningsplatser. Ja, det låter fullständligt otroligt, men Mendez (Ben Affleck) har övervägt alternativen och kommit fram att det är den mest trovärdiga idén.

Argo, filmen vi ser (med samma namn som den fejkade filmen-i-filmen) är spännande nästan från första början, när en vrålande folkhop efter flera dagar bryter sig in på den amerikanska ambassaden. Därefter följer flera perioder av spänning på olika plan. När räddningsplanen skall utarbetas och sättas i verket går det flera dagar i USA, när allt måste få godkänt, sättas samman och klaffa helt och hållet. Samtidigt växer ju risken för de gömda för varje dag. När det sedan är dags för själva flykten är det varje minut som räknas, varje minsta försening eller klickande förberedelser som kan göra allt om intet och sända de flyende till en hemsk död.

Fastän filmen är så spännande eller snarare just därför har jag några invändningar mot knepen de använder. Det är ingen ände på hur många detaljer som radas upp mot slutet; så mycket är på väg att gå snett på grund av oförstånd från USA:s sida eller motangrepp från Irans sida. Genom allt går Ben Affleck som en bekymrad golden retriever - jag vill rufsa honom i hans stora sjuttiotalsfrilla! Och dessutom; mot slutet när livlinan är som skörast, då översätts inte de iranska polisernas repliker, utan låter dem framstå som skrikande fanatiker (tillräckligt klantiga för att låta hjältarna klara sig). Jag tycker inte om så övertydliga knep.

Visserligen inleds filmen med en sekvens som förklarar hur historien av fiendskap mellan länderna startade: hur USA störtade den demokratiskt valde presidenten i Iran och insatte shahen Pahlavi, som utövade ett terrorvälde mot sina landsmän. Det ursäktar självklart inte ett nytt terrorvälde av de nya ledarna, bortförande och mord på misshagliga och ett angiverisystem som skapar misstro mellan människorna. Men under de sista minuterna har jag ganska lätt att blinka och bitvis se filmen som att de pusslande iranska detektiverna och nitiska poliserna är hjältar som kanske, kanske hinner stoppa skurkarna. Ändå, eftersom landet de sex (sju) flydde från hade en sådan ohederlig syn på människovärde och immunitet är jag bara glad för att de lyckas rädda sina liv.

Filmen är full av goda skådespelare med kända namn. Sjuttiotalskänslan är påtaglig (jag säger sjuttio fastän den utspelar sig 1980) i kläder, inredning, enorma glasögonbågar och mustascher och annat. Att delar av filmen utspelar sig i Hollywood ger humoristiska avbräck - kanske litet för humoristiska, på samma sätt som spänningsmomenten under flykten är överdrivet många. Men de nålstick som ges åt filmindustrin är säkert välförtjänta. Historien om Argo väntade på att bli berättad, och jag är glad att det skedde i form av den här spännande filmen.