För att tro på fiktionen måste man leva sig in i den. Vissa verk hjälper en genom att presentera en helt naturtrogen miljö och skådespelare med autentiska repliker, en ny verklighet man kan försjunka i med skygglappar för omvärlden. I Caesar måste dö syns ramarna för berättelsen hela tiden: berättelsen om Brutus, Antonius och Caesar avbryts hela tiden av regi, personliga kommentarer om instruktioner för scenbygget. Dessutom har männen moderna kläder eller halvfärdiga scenkläder. Ändå är stunderna då de framför skrivna scener mer äkta än alla andra ögonblick i filmen.
Shakespeares drama Julius Caesar skall sättas upp i det italienska fängelset Rebibbia. Fångarna provspelar för kameran och pjäsens regissör. De utvalda skådespelarna presenteras sedan med namn, brott och längd på straffet. Jag glömmer nästan genast vem som gjort vad, men de mestadels långa straffen fastnar i minnet.
Jag hade förväntat mig större misstro och fientlighet mellan männen under repetitionerna. Kanske är jag fördomsfull, kanske har jag tagit för starkt intryck av Oz, men samarbetet löper relativt friktionsfritt och männen har inga problem med att acceptera sina roller och instrueras av den utomstående regissören. Det borde ändå krävas en hel del mod för att gråta framför sina medfångar när pjäsen så kräver.
Det fantastiska är alltså att replikerna, skrivna för över fyrahundra år sedan om män som levde för över tvåtusen år sedan, låter fullständigt äkta ur dessa amatörskådespelares munnar. Faktiskt låter pjäsens repliker mer trovärdiga än de personliga meningar som sticks in emellanåt. Så många av situationerna handlar om makt, sammansvärjningar och väntande våld, och ibland när jag ser dem tänker jag att dessa män säkert har haft samma diskussioner på allvar i sina tidigare, kriminella liv. Men ännu mer upplever jag att fängelsemiljön är den perfekta inramningen till handlingen. Det är som att pjäsens mening kommer fram ännu tydligare av gallren kring rastgården och de kommenterande vakterna.
De legendariska bröderna Tavianis film är en dokumentär editerad till spelfilm. Den är mycket sevärd, och för mig är den ännu ett bevis på att fiktionen är sannare än verkligheten.
Shakespeares drama Julius Caesar skall sättas upp i det italienska fängelset Rebibbia. Fångarna provspelar för kameran och pjäsens regissör. De utvalda skådespelarna presenteras sedan med namn, brott och längd på straffet. Jag glömmer nästan genast vem som gjort vad, men de mestadels långa straffen fastnar i minnet.
Jag hade förväntat mig större misstro och fientlighet mellan männen under repetitionerna. Kanske är jag fördomsfull, kanske har jag tagit för starkt intryck av Oz, men samarbetet löper relativt friktionsfritt och männen har inga problem med att acceptera sina roller och instrueras av den utomstående regissören. Det borde ändå krävas en hel del mod för att gråta framför sina medfångar när pjäsen så kräver.
Det fantastiska är alltså att replikerna, skrivna för över fyrahundra år sedan om män som levde för över tvåtusen år sedan, låter fullständigt äkta ur dessa amatörskådespelares munnar. Faktiskt låter pjäsens repliker mer trovärdiga än de personliga meningar som sticks in emellanåt. Så många av situationerna handlar om makt, sammansvärjningar och väntande våld, och ibland när jag ser dem tänker jag att dessa män säkert har haft samma diskussioner på allvar i sina tidigare, kriminella liv. Men ännu mer upplever jag att fängelsemiljön är den perfekta inramningen till handlingen. Det är som att pjäsens mening kommer fram ännu tydligare av gallren kring rastgården och de kommenterande vakterna.
De legendariska bröderna Tavianis film är en dokumentär editerad till spelfilm. Den är mycket sevärd, och för mig är den ännu ett bevis på att fiktionen är sannare än verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar