Helene Billgren på Angelika Knäpper Gallery

Flickor hemifrån/Girls from Home heter utställningen. När jag kom till galleriet förstod jag det som "flickor jag minns hemifrån", men när man läser Billgrens inledande text kan man också se det som "flickor som är på väg hemifrån". I vilket fall som helst visar tavlorna flickor ute i världen, i en natur av mestadels kalla, mörka färger. Nästan alla är sedda bakifrån och på väg någonstans, eller har stannat till för att tänka.

Man kan se landskapet genom flickornas silhuetter. De har inte så fasta former, och jag tror att det är för att de försöker hitta fram till sina egna liv. När man är en ung tonåring vet man inte hur livet kommer bli, eller hurdan man själv kan bli, och små detaljer kan leda till stora beslut. Och man vill så gärna bli sedd! Det finns så många möjligheter, och så många sätt att förverkliga sig. Runt flickorna, ibland halvt utanför tavlans kant, syns små saker som skulle kunna hjälpa till att skapa en personlighet; rosetter, lösögonfransar, levande ljus, byxor. Om jag hittar DET rätta föremålet kommer jag att bli vacker, bli smart, bli upptäckt, bli viktig!

Helene Billgren, Sunshine Inn (2009)

Många av flickorna står med händerna i bakfickorna, eller lutar vikten så att jeansrumporna blir runda och fina. Några av dem är kära och drömmer om en pojke. Kära små flickor! En del av er är säkert osäkra och oroliga. Tänk om jag kunde klappa om er och säga att framtiden blir bra. Helene Billgrens tavlor har fångat flickorna och deras tankar så väl.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Oscarsgalan 2011

Inför Oscarsgalan 2009 och Oscarsgalan 2010 såg jag så många av de nominerade filmerna som möjligt,  inspirerad av Glamourbibliotekarien. Jag upptäckte hur många bra filmer och skådespelare det faktiskt finns, och var glad när några av mina favoriter fick pris. Även i år har jag försökt se så många som möjligt av dem som kan vinna en guldgubbe. Tyvärr är jag inte lika imponerad i år. Ett par av de nominerade filmerna är höjdare, men ganska många är faktiskt mediokra. Vad har hänt? Hur kunde akademins standard sjunka så från ett år till ett annat? Vi får ändå hoppas på det bästa, och att rätt man/kvinna/film vinner i sina kategorier.

Under natten kommer Glamourbibliotekaren att rapportera både från röda mattan, och från själva prisutdelningen. Jag rekommenderar alla att besöka hennes fina blogg för att läsa live-uppdateringar och nästan känna sig som om man vore på plats i Hollywood!

Här följer nu mina egna önskningar och avvägningar inför prisutdelningen:

Bästa kvinnliga biroll
Amy Adams i The Fighter
Helena Bonham Carter i The King's Speech
Melissa Leo i The Fighter
Hailee Steinfeld i True Grit
Jacki Weaver i Animal Kingdom

Amy Adams är riktigt bra i sin roll. Men ännu mer hoppas jag på Hailee Steinfeld. Hon hittade den blandning av styrka och svaghet som behövdes för att spela rollen som en tuff flicka i en hård miljö, samma styrka och svaghet som Mattie själv behöver för att våga ge sig ut och leta efter sin fars mördare.
Facit: Melissa Leo. Ja, hon var bra, så jag är inte missnöjd.

Bästa manliga biroll
Christian Bale i The Fighter
John Hawkes i Winter's Bone
Jeremy Renner i The Town
Mark Ruffalo i The Kids Are All Right
Geoffrey Rush in The King's Speech

Fastän jag såg Christian Bale för bara tre dagar sedan och blev ytterligt imponerad, kan jag inte glömma John Hawkes i Winter's Bone. Han hade en svår roll i en tung film som han genomförde fantastiskt, och den prestationen är värd en Oscar.
Facit: Christian Bale. Grattis, det var han väl värd.

Bästa kvinnliga huvudroll
Annette Bening i The Kids Are All Right
Nicole Kidman i Rabbit Hole
Jennifer Lawrence i Winter's Bone
Natalie Portman i Black Swan
Michelle Williams i Blue Valentine

Fastän jag inte har sett några av de andra filmerna, kan jag bara inte tro att någon av rollprestationerna kan matcha Jennifer Lawrence i Winter's Bone. Fastän hon är hård och sammanbiten genom nästan hela filmen kan man ändå se känslorna som rör sig under den tuffa ytan. Än en gång: en svår roll i en tung film, fantastiskt genomförd.
Facit: Natalie Portman. - Nu när jag har sett Black Swan kan jag bara utropa att hon utmärkt väl värd priset!

Bästa manliga huvudroll
Javier Bardem i Biutiful
Jeff Bridges i True Grit
Jesse Eisenberg i The Social Network
Colin Firth i The King's Speech
James Franco i 127 Hours

Jag tyckte väldigt mycket om Jeff Bridges i True Grit; han var helt rätt för sin roll och filmen skulle inte varit densamma utan honom. Jag blir inte ledsen om han vinner (i år igen!), inte heller om Colin Firth gör det, men ännu mer önskar jag att Javier Bardem vinner. Jag tänker ofta tillbaka på Biutiful. Ingen vacker historia, ingen vacker huvudroll, men det måste inte vara vackert för att vara viktigt.
Facit: Colin Firth. Ja, visst var han bra.

Bästa regi
Darren Aronofsky för Black Swan
David O. Russell för The Fighter
Tom Hooper för The King's Speech
David Fincher för The Social Network
Joel och Ethan Coen för True Grit

Bröderna Coen har verkligen känsla för att göra film. Det de berättar på vita duken är mer än film. Även om man skulle hålla med om att True Grit inte är deras bästa film, är den ändå långt bättre berättad än det mesta på bio. Oscar till dem!
Facit: The King's Speech. Jodå, den hängde ihop väl och byggde upp en spännande och gripande handling.

Bästa manus
Medan åren går
The Fighter
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech

Jag skulle bli nöjd oavsett vilken som vinner, förutom The Kids Are All Right. Två av filmerna är snäppet bättre än de andra: Medan åren går och Inception. De är så olika, men båda har underbara historier som dessutom gör sig bra på film. Jag väljer Inception. Den har en halsbrytande logik som faktiskt hänger ihop, men är tillräckligt öppen för att vi som tittade och tänkte skall kunna spekulera vidare. Och handlingen som tvingar fram helt fantastiska scener! Tänk stort, tänk rätt! Tänk bara inte på det som inkräktarna i din hjärna letar efter...
Facit: the King's Speech. Ja, som sagt, filmen beskrev en viktig period ur en intressant synvinkel. OK.

Bästa manus efter förlaga
127 Hours
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Än en gång, två bra filmer som båda är lika värdiga: True Grit och Winter's Bone. Av en slump handlar båda om en flicka som sliter hårt och riskerar livet för att hitta/hämnas sin pappa. Det räcker inte med en bra historia, den skall formas om för att bli en bra film också, och där har båda filmerna lyckats riktigt väl; miljöer, känslor och nyanser i handlingen går fram väl. Kan båda två få en Oscar? Det hoppas jag!
Facit: The Social Network. NEJ! Den var ju jättetråkig ju!

Bästa film
Black Swan
The Fighter
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech
127 Hours
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Nu blir det riktigt svårt. Tre filmer hör till mina favoriter: Inception, True Grit och Winter's Bone. Nej, jag kan inte välja. Vilken som helst av de tre är värdig vinnare.
Facit: The King's Speech. Nu börjar det kännas litet tjatigt, faktiskt.

Jag har inte delat ut priser till vare sig The Fighter eller The King's Speech. I kategorierna jag listar har jag alltid hittat någon annan som varit mer värd det priset. Båda filmerna hör ändå till de minnesvärda, och om de skulle få några av de Oscars de är nominerade för skulle jag glädjas. Av de filmer jag inte hunnit se saknar jag främst Black Swan, men jag tror inte att det skulle ändra mina önskningar.

Förra året hade jag så många favoriter bland de nominerade filmerna, att jag satt uppe och tittade på Oscarsgalan live för att pricka av vinnarna. I år var så många halvdåliga filmer nominerade att jag inte tänkte riskera att sitta och reta upp mig på att fel film/person vann. Facit blev att bra filmer överlag vann, om än inte mina favoriter, och tyvärr blev det så att mina absoluta favoriter inte fick några viktiga priser alls. Det var ju synd! Men åtminstone fick Inception några priser för cinematografi och ljudmixning, och det var den helt klart värd. För en skämtsam ommixning av trailern till Inception, titta här.

I lusthuset på Dramaten

Affischbilderna visar vackra kvinnor i chica kläder. På scenen står ett tvåvåningshus och ett litet lusthus klätt med kaprifol, med utsikt mot en vacker strand. Men även i de skönaste miljöerna kan man hysa agg och vara fientlig mot sina närmaste. Gertrude (Marie Richardson) kommer ut på andra våningen och börjar skälla oavbrutet på sin dotter. För hur hon går, för hennes mörka hår, för att hon jämt sitter i lusthuset, för att hon aldrig går och badar fastän de har havet runt knuten. Allt dottern gör är visst orsaker till att Gertrude skäms, till och med de vackra kaprifolerna som täcker lusthuset, eftersom de är det enda som växer när allt annat dött. Den tysta, bleka dottern Molly (Tove Edfeldt) rycker till och lämnar lusthuset under moderns arga rop.

Snart kommer ett glatt sällskap för sin vanliga picknick i trädgården. Det är Mr Solares (Pontus Gustafsson), som Gertrude gärna skulle gifta sig med, och hans syster Mrs Lopex (Basia Frydman) och hennes dotter Frederica (Ana Gil de Melo Nascimento). Tillsammans med sina sjungande och spelande tjänsteandar är de nästan en parodi på glada, sorglösa latinamerikaner, men varför inte? De drar in med energi och gästfrihet, men även självkänsla och ett alternativ till mor-dotter-parets stillastående liv av ömsesidigt förakt.

Liv och energi saknas det visserligen inte hos Gertrude, dottern eller de övriga i pjäsen. Snart efter sin entré ger sig alla i tur och ordning ut i långa monologer, som först låter personen grundligt presentera sig, sedan rullar vidare i hans/hennes syn på världen och drömmar om framtiden, och förr eller senare mynnar ut i personliga kommentarer som är så skruvade (men trovärdiga) att jag skrattar högt.

Snart kommer ännu fler människor; två unga män som bär på reklamskyltar för den lokala hummerrestaurangen, och Gertrudes nya inneboende Vivian (Hanna Alström). Och så allra sist, smygande och viskande för att inte irritera, Vivians mamma Mrs Constable (Kristina Törnqvist).

Till synes är det här ingen pjäs där hemliga förälskelser eller framtidsdrömmar krossas för att de förblir outsagda, även om det är mycket som ändå ligger och kokar djupt under ytan. Men eftersom man säger rakt ut vad man tycker, direkt och ocensurerat, driver det relationerna och handlingen snabbt framåt. Bra, jag kan tröttna på undertryckta känslor som leder till implosioner, och den här pjäsen är en frisk fläkt av motsatt slag. Vivian studsar in i Mollys lusthus, kramar Mollys mamma och studsar omkring som en charmig hundvalp. Försöker hon ta Mollys plats? Molly ilsknar till och säger ifrån, och så är den konflikten undanröjd, men istället ger det ju plats för andra katastrofer.

Foto: Sören Vilks

Den här pjäsen skulle helt klart klara ett Bechdel-test. Den skulle dock inte klara ett omvänt Bechdel-test; de enda två männen med större roller talar knappt med varandra alls. Men de så sympatiska och personliga, båda två: Mr Solares och den enorma gummihäst han låter bära ned till stranden, och Lionel (Martin Wallström), som vill bli andlig ledare eller något inom politiken, eller kanske inget alls av det. Till och med Vivian, som har den bubblande pinupperollen som så lätt kan förstöra för de blygare personerna, är ändå oemotståndlig att se, särskilt som Hanna Alström spelar henne så väl.

Alla i ensemblen spelar förresten väl, och scenografin är så inbjudande att jag vill klättra upp på scenen och flytta in där. I lusthuset är en rapp och intelligent pjäs som går på tvärs mot de historier man brukar se eller läsa om. Andra akten är tyvärr stelare, men förutom scenerna där Kristina Törnqvist spelar  salongsberusad, bedövad i sin sorg men ändå rolig. De långa, läsvärda texterna i programbladet om författarinnan Jane Bowles får en att förstå hur hon kunde tänka så här klart och kreativt, och regissören Sofia Jupither har gett pjäsen en mycket bra inramning, bra fart och egen ton.

Länk till Dramatens sida om I lusthuset

The Fighter

"Irish" Micky Ward (Mark Wahlberg) kommer från en stor, bullrande irländsk familj. Han har sju systrar och halvsystrar, en halvbror, en bestämd mamma och en pappa, den ende som försöker tänka efter innan han talar. Micky är en lovande boxare, men karriären har inte tagit fart och han börjar bli litet för gammal för den hårda boxningen. Mamma Alice Ward (Melissa Leo) är hans manager, och han tränas av sin bror, Dick Eklund (Christian Bale).

Dicky är några år äldre än Micky, och har en ganska framgångsrik boxarkarriär bakom sig. Han slog ned Sugar Ray Leonard i en match en gång! Men man märker snart att det inte är för att han är punch drunk som han sluddrar, rycker och hänger sig för nära den han pratar med. Det är ett ganska intensivt crackmissbruk som orsakat spattigheten, den håliga blicken och framför allt att han glömmer att dyka upp när han behövs. Visst är han en kunnig fd boxare och tränare, men är han den som kan hjälpa Micky att bli det bästa han kan bli?

Det är svårt att lösgöra sig från sin familj när man tråcklats ihop med både känslomässiga och finansiella band. Familjen insisterar på att hålla ihop, och som de insisterar! Som en white trash-storm av tuperat, blonderat hår, supertrånga jeans och fula ord kommer mamman och systrarna körande hem till Micky för att skälla ut honom och hans nya flickvän.

Flickvännen Charlene (Amy Adams) är i alla fall på hans sida. Jag gillar att hon inte bara är jättevacker och klappar om Micky när det är motigt, som ett pinuppeformat bihang. Visst är hon jättesöt, visst plåstrar hon om Mickys sår och stöttar honom, men hon är också bitsk och käftar tillbaka mot både de blonderade harpyorna i familjen Eklund-Ward, och mot Micky också när det sliter sig mellan dem.

I en småstad som Lowell, Massachusetts vet alla vilka Micky och Dicky är, de enda som varit i närheten av att vara stadens hjältar. På dem hängs höga förväntningar och mycket kärlek, följt av hån och tung besvikelse när det inte går så bra som man lovat. Den där småstadsstämningen och känslan av att det här, det är enda chansen att bli något bra, genomsyrar hela historien.

Filmen bygger på en sann historia, och under slutvinjetten får man se filmbilder på verklighetens Dicky och Micky. På bara de få sekunderna kan man se att Micky är litet lugnare, precis som Mark Wahlberg fångat honom. Men framför allt får man bekräftat att Christian Bale inte överdrivit sin påfluget skämtande Dicky, utan tvärtom fångat hans karaktär fantastiskt bra. Fastän han är så irriterande och gång på gång strular till det för sig och sin bror, får jag inte nog av att se honom Dicky upp i bild igen, skränig, självsäker och ändå oemotståndlig.

The Fighter är inte bara en boxningsfilm. Den skildrar svåra val som Dick Eklund, Micky Ward och människorna omkring dem måste göra under en viktig period i livet, och de får stå fram som hela, viktiga människor. Men det är också en boxningsfilm, med matcher som är så hårda att det värker i knogarna och njurarna på mig - av längtan efter att få gå en match! För så spännande är det. Som Dicky säger, när boxning är bra är det inte bara slag på slag, utan utmanande som ett parti schack.

True Grit

De är inga stora, tysta cowboys som rider in i solnedgången. De är två sheriffer som kan hyras för pengar, de jagar samma man, de kan prata oavbrutet och leverera personliga förolämpningar inlindade i stiliga formuleringar. Den ene, LaBoeuf (Matt Damon) är en Texas Ranger, med klirrande sporrar och ett lager av anekdoter från Texas. Den andre, Rooster Cogburn (Jeff Bridges) är anlitad av Mattie Ross (Hailee Steinfeld) för att hitta mannen som dödade hennes far.

Ville Mattie anlita sheriffen som alltid hämtar in de anklagade levande, så att de får sin chans inför domstolen? Nej, hon hyrde sheriff Cogburn, som är känd för att hellre skjuta en misstänkt än låta honom slippa undan. Och hon hyrde Cogburn under villkor att hon fick följa med honom. Hon tänker inte sitta och vänta på att Tom Chaney (Josh Brolin), hennes fars mördare, skall fångas in och föras tillbaka.

Mot den lilla envisa Mattie är männen hövliga inom anständighetens gränser, men de skulle gärna slippa ha henne i hasorna. Hon får bita ihop, resonera logiskt och hota med domstol för att behålla sin plats i gruppen. Det eviga käbblet mellan de tre och några brutalt dråpliga situationer får mig att skratta högt i biosalongen. Jag gillar att Mattie inte behandlas som ett bräckligt barn som man måste vara försiktig med, när hon nu insisterar på att följa med som en jämlike. Men det är ändå ingen lek, för personerna de jagar är verkligen farliga.

Går det som de planerat? Inget går som man planerar i en bröderna Coen-film. Man får vara tuff, tänka ut något nytt och bara inte ge upp. I en tid när rättvisa berodde på vem som var starkast, och bland människor som kompromissar med sina löften för att överleva en dag till, kan man bara beundra den lilla tjuriga Mattie. Sluddrande, whiskeypimplande cowboys som inte träffar rätt med första skottet känns mer autentiskt och underhållande än en westernfilm med klara hjältar och skurkar. Och fastän jag skrattar så jag snyftar åt bitska repliker och skvättande blod, tappar varken jag eller regissörerna sympatin för de olika människorna. Är livet hårt och brutalt, får man skratta åt det när man kan.

Filharmoniker och folkmusiker i närbild

I den vackra Grünewaldsalen spelade Bo-Gustaf Theorell violin och Maria Kihlgren piano för oss lyckliga som samlats där. Beethovens Sonat nr 4 i a-moll op. 23 (1801) var känslosam och rik på infall, men kunde förblivit enkel underhållning om det inte varit för den sista satsen, Allegro molto, där instrumenten driver musiken framåt i starka, intressanta klanger.

Ännu mer spännande klanger följde i Prokofjevs Sonat nr 2 i D-dur op. 14 (1912). Om jag inte hört musikerna lyssna in varandras toner strax innan, skulle man lätt kunna tro att instrumenten var ostämda. Istället blev resultatet en vackert skimrande musik med ständiga undertoner av osäkerhet. Underbart!

Jag har aldrig tyckt om folkmusik. Jag har försökt, och haft dåligt samvete för att jag inte lyckats. Ungefär vid trettio års ålder slutade jag känna mig som en dålig svensk för att jag inte gillar skogspromenader och folkmusik, och sedan dess kan jag tackla båda utan ångest, även om jag inte söker upp någondera självmant. Till söndagens konserthusprogram hade filharmonikern och Mikael Sjögren (viola) låtit sin långa historia som folkmusiker lysa igenom, och tagit med sina med-spelmän Maria Hultgren (violin) och Johanna Dahl (cello) i Krackel Kapell.

I polska och schottis finns det ofta en hejig känsla, som jag har svårt att tycka om. Den hurtigheten tog aldrig överhanden i låtarna som Krackel Kapell spelade. Men mina favoriter var ändå visorna i långsammare tempo, som hade tid för rikare klanger och eftertänksamhet. Det första och det sista stycket, skrivna av Sjögren själv, var de som jag tyckte bäst om.

Market Art Fair på Konstakademien

Med så många gallerier som ställer ut tätt intill varandra, är det svårare och lättare än vanligt att se vad man gillar. När man inte har ro att ge varje verk en grundlig funderare, blir avgörandet istället ett överblickssnabbt "titta närmare - gå vidare". Det var intressant för mig själv att efter halva varvet på Market Art Fair kunna urskilja vilken typ av verk som jag drogs till, och vilka jag inte gav en andra blick.

Olika gallerier hade också olika strategier. En del hade med ett (eller få) verk av flera konstnärer de representerar. Utan att kunna jämföra med annat av samma konstnär blev det svårare för mig att engagera mig i en enstaka tavla. Men ibland var det kul att se hur vissa gallerier tycks samla konstnärer med liknande stilar (eller kanske har de valt verken just för Market Art Fair). Till exempel visade Stene Projects  tavlor och skulpturer med en lätt förvridning av perspektiv som kändes som en gemensam samtidsprotest. Å andra sidan var Galleri Andersson/Sandströms bås fyllt av målade avbildningar av fysiska collage. Mycket intressant, och olikt det jag har sett hos dem tidigare.

Saara Ekström

Mest uppmärksamhet gav jag ändå de konstnärer som fick visa upp flera av sina bilder. Mot en svart bakgrund hade Saara Ekström arrangerat blomblad, svampar, mollusker och annat till helt nya livsformer. Fantasifulla, litet läskiga, bräckliga, överjordiskt vackra. Henne skulle jag vilja se mycket mer av.

Jag älskade de tavlor av Christina Skårud som Galleri Thomassen visade upp. I noggrannt avskilda färgfält har hon målat urbana landskap med skuggor, ljus som faller genom färgat glas och speglingar i fönster. Färgvalet är lätt overkligt men inger lugn, tillsammans med de stillsamma motiven. Som en designad, förbättrad version av vår värld, utan människor som kan stöka till och störa friden.

Sirous Namazi

Ett liknande intryck fick jag av Sirous Namazis tavlor. Hans mångfärgade moduler som syns här och där i offentligheten och på gallerier är på gränsen till banala: de liknar butikshyllor, byggsatser ur Kinderägg som barn kan samla och byta, arkitektmodeller eller forskningsutrustning som bara framtidens människor vet hur man använder. Men i några tavlor får vi bara se delar av pastellfärgade bjälkar och strukturer, på avstånd och på snedden mot de räta vinklar som de monteras mot väggar och golv. Det gör hans idéer litet mer spännande.

Det var riktigt intressant att få en överblick över så många konstnärer på en gång. Jag är glad att ingen av dem tog till vulgära provokationer för att märkas mest av alla. Konstverken fick stå för sig själva, och det gjorde de.

Rum 543 med Teater Barbara

Flickan har tagit in på ett hotellrum. Hon blev psykiskt sjuk som barn, fick en extrados tabletter varje gång hon skulle hem, och har nu inte sett sin far på flera år. Nu har hon permission, och har bett sin far komma och besöka henne. Att hon vågar! Att han vågar! Kan de förstå varandra, även om de vill och försöker?

Flickan Sara, som spelas av Nina Petersson, är liten, har långt hår och liknar en levande docka i sin prickiga klänning, kalasbyxor och små söta skor. Pappan, spelad av Roland Eriksson, har grå kostym som en vanlig kontorsarbetare, men är han så "normal"? När han kommer in försöker han lämna en tunn bukett tulpaner och genast smyga ut igen, men stannar när dottern ropar "Pappa!" Litet senare snurrar han på golvet med sin dotter tills hon blir yr och ramlar omkull. De semesterminnen han berättar är litet underliga. Är han en "vanlig" pappa som inte kan hantera sin dotters psykiska sjukdom, eller har han blivit galen själv av att försöka?

Flickans upprepningar av ord och steg fram och tillbaka avlöses av konstiga eller hemska minnen och av udda lekar som de leker. Stämningar av ångest, omtanke och skratt avlöser varandra oväntat. Jag försöker att se händelserna som symboler, försöker se under ytan på dem och försöker pussla samman dem, men jag lyckas inte. En pjäs behöver inte ha en tydlig handling eller en sensmoral för att vara bra, men jag hade behövt litet mer av det här ändå. Medan jag ser pjäsen känner jag djupt för flickan och hennes pappa, två plågade människor, men jag får ingen känsla av var de kommer ifrån för att kunna förstå deras historia. Jag hade önskat mig litet mer struktur eller ännu mer kaos.

Länk till Teater Barbaras sida om Rum 543

Stenhammar Quartet i Konserthuset

En sådan krock att Stenhammarkvartetten spelade i Grünewaldsalen samtidigt som Kungliga Filharmonikerna spelade Stenhammar (och Tjajkovskij) i stora salen. Man kan undra om det var därför som kammarmusikkonserten inte var lika välbesökt som annars. Jag är i alla fall nöjd med konserten jag valde.

Först spelade musikerna Stråkkvartett i d-moll op 1:1 av Johan Wikmanson, som komponerade sina verk under slutet av 1700-talet. Det var habil musik, men kanske litet banal. Den skulle fungera på notställen hos ett duktigt amatörsällskap. Den kompetenta Stenhammarkvartetten gjorde den förstås till ett under av precision, och trevlig att lyssna på.

Mycket bättre tyckte jag om Anders Hillborgs Kongsgaard Variations "The Arietta Quartet" från 2006! Inte något man kan nynna på hemma, men oförutsägbar och fantasieggande musik. Ett tag skapade instrumenten tjocka skikt av olika tonlägen mot (med) varandra, sedan tunnade musiken ut till ett nästan samstämmigt pianissimo. Så följde ett parti av huggande stråkrörelser som lät som musik som spelas baklänges, eller enstaka toner som glider förbi när man söker bland våglängderna på en radioapparat. De huggande stråkarna kom igen mot slutet och tonade ut till tystnad. Fascinerande!

Efter paus spelades Stråkkvartett nr 4 i a-moll op 25 (1904-09) av gruppens musa, Wilhelm Stenhammar. Första satsen var fylld av ett klart och vackert vemod, som gör det lätt att förstå varför stycket är tillägnat Jean Sibelius. Från början till slut innehöll verket nyskapande och nyansrika klanger och melodier, och en energi som förstås hjälptes av Stenhammarkvartettens tydliga spelglädje. Som en fin bonus fick vi höra ett sällan spelat stycke av Natanael Berg: långa, dova, sökande sekvenser som hakade i varandra. Intressant och vackert! Det helsvenska programmet bjöd på stor variation, och det var en bra konsert.

Stillheten av Lars Norén på Stadsteatern

Familjeuppsättningen på scenen är densamma som i pjäsen Lång dags färd mot natt: far, mor, två söner, i periferin en tjänsteflicka. Förutom en direkt diskussion om den klassiska uppsättningen av Eugene O'Neills pjäs på Dramaten 1956, innehåller Lars Noréns pjäs ännu fler speglingar av dess handling. Även här finns en svag mor som männen samlas kring och (ibland) försöker skydda, men drogmissbruket ligger inte hos henne, utan hos fadern. Och fadern här, Ernst, alkoholisten, får inte alls samma sympatier och beskydd av familjen som Mary Tyrone. I sin familj och i familjens hotellrörelse är han omgärdad av förakt, insnärjd som han är i sina egna lögner.

För några år sedan spelade Stadsteatern Noréns två viktiga pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud i ett svep, en fem timmar lång uppgörelse med en familj där lögner och hat var vardag och oundvikligt förgiftade den yngste pojken, John. Pjäsen Stillheten handlar om samma familj, är skriven efter de båda andra pjäserna, men utspelar sig i tiden emellan dem. När Stillheten börjar är jag glad att jag känner till familjen sedan tidigare. Fadern och äldste sonen Ingemar faller snabbt in i sina ständiga strider där sonens hat spetsas mot faderns förnekelse. Lena, vars moderskärlek alla på scenen längtar efter, gör entré med några nedgörande tillrättavisningar åt sin yngste son. Som pjäser i ett brädspel turas alla familjemedlemmarna om att väcka sympatier, nästan mötas i ärliga samtal, och spy ut sin ilska mot varandra.

Den som visar förändring och en vilja att bryta sig loss är John. I första pjäsen, när han bara var femton år, vände han oftast sitt hat mot familjen inåt mot sig själv och gav det utlopp i mordiska fantasier. Nu har han bott i Stockholm och fått en bok med dikter publicerad, och kostar på sig att försöka skapa sig en ny plats i familjen. När han då och då dominerar samtalet med sina minnen från kulturlivets mest vördade aktörer svänger han över åt andra hållet i självhävdelse, men hela tiden anar man att hans stora självförtroende är bräckligt.

 Foto: Carl Thorborg

Scenen är helt naken, förutom hotellskylten i neon som hänger över den, och pappersark som är utspridda över golvet. Att skådespelarna inte har några kulisser att röra sig i gör att deras repliker får större betydelse. Personernas utspel är också dämpade, nästan allt sägs i stillsamt talspråksläge och avbryts sällan av större känsloyttringar. Det kräver mer koncentration av oss åskådare, och man får chansen att märka hur genomtänkt och rik dialogen är - bara orden räcker för att föra handlingen framåt.

Den nakna scenografin och den återhållsamma regin gör att pjäsen inte får samma brännande energi i konflikterna som i dubbeluppsättningen från 2007. Det påminner mig om Dramatens lysande uppsättning av Noréns Om kärlek för ett år sedan; vi åskådare får plats att fylla händelserna med våra egna känslor. Det är inte fel, det är bara annorlunda, men kanske litet synd, för då griper den inte tag lika hårt. Ändå är det en fantastisk pjäs, välskriven och välspelad. Den förlorade inte fokus en enda gång under de tre och en halv timmar den varade, och den som orkar med det bör inte missa den här viktiga pusselbiten i Lars Noréns verklista.

Länk till Stadsteaterns sida om Stillheten

King Rat av China Miéville

Råttornas kung har en människas form, även om man inte kan få riktig fokus på hans ansikte, och han har levt i hundratals år. De råttor som vi oftast är rädda för och absolut inte vill ha i vårt hus, de är ju egentligen otroliga överlevare. De har egenskaper som imponerar, och en människa med de egenskaperna kan ta sig fram nästan överallt, försvinna in i skuggorna, uppför en vägg, och har en stor kroppsstyrka och snabbhet och uthållighet.

King Rat, råttornas kung, söker upp Saul i häktet, där han sitter halvt om halvt misstänkt för det groteska mordet på sin far. Saul är i fara, och King Rat vill gömma honom därför, men inte bara därför, för han är även orolig för sitt eget skinn. Så de två flyr på det mest osannolika sätt, genom en smal springa i ett fönster, rakt uppför en vägg och över takåsarna. King Rat böjer, viker och drar Saul genom fönsterspringan och bär honom på ryggen uppför väggen. Bit för bit börjar jag beundra de här rått-egenskaperna, och China Miéville är också ypperligt bra på att beskriva dem, så att de nästan känns verkliga, men ändå övernaturliga. Just det är en av hans styrkor som författare; att beskriva osannolika händelser och hela världar så att de känns helgjutna, skrämmande och lockande på samma gång.

Vilka egenskaper har man alltså som råttkung i människohamn? Som sagt kan man till exempel hitta sprickor och fästen för att kunna ta sig uppför lodräta väggar. Man har styrka och balans att hoppa från tak till tak. Man kan springa snabbt och länge. Man kan också livnära sig på nästan vad som helst som man hittar i soptunnorna... Blir du spyfärdig av att hitta något som är halvätet, ruttet, smutsigt? Det blir inte en råtta. Jag har lättretad kräkreflex, men än en gång berättar China Miéville så att jag blir fascinerad, om hur det känsliga rått-sinnet märker spottfläckar och senor i den tuggade hamburgaren, den översöta smaken på en rutten frukt... och hur allt det glider ned i magen och ger ny energi och styrka. Urk! Ärk! ... wow!

Boken, China Miévilles debut, fungerar bland annat för att den är så förankrad i staden där den utspelar sig, London. Huvudpersonerna, Saul och hans vänner, lyssnar på drum'n'bass och jungle, och en av dem, Natahsa, gör till och med musiken de alla dansar till. Drum'n'bass har aldrig varit min favoritmusik, men jag har gillat idén och respekterat musikaliteten i många av låtarna. Så inlevelsefullt som Miéville beskriver musiken låter den faktiskt läckrare på papperet än i de låtar jag letade upp på Spotify, men han med sina ord ger han historien ett soundtrack och en puls som känns.

Jag har skrivit ganska litet om handlingen i boken, men tro mig när jag säger att den är bättre än alla baksidestexter kan beskriva. Jag hade hunnit läsa vem han är, den grymme, målmedvetne fienden som är ute efter Saul och King Rat, men det var ändå fascinerande att se hans person dyka upp och utvecklas i boken. Hans plan och vad King Rat sätter emot är ömsom glasklart, ömsom misslyckat, och det blir många hårda och groteska strider på vägen mot urladdningen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen över att behöva lämna stanken och smutsen i råttornas värld.

China Miéville

Fler böcker av China Miéville:

Perdido Street Station
The Scar 
Iron Council  
Looking for Jake and other stories

The City & The City

Kraken

127 timmar

Åh, vilka härliga klippor att flyga fram över med cykel! Vilka klippor att bestiga, och klippskrevor att klättra fram genom, nya hemliga genvägar att hitta! Jag är inte så mycket för utomhusaktiviteter, och jag är litet höjdrädd, men när jag ser inledningen till filmen 127 timmar längtar jag också efter att stryka handen över de skiftande färgerna på klipporna, använda armar och ben för att spjärna emot och hasa mig fram sidledes i en smal spricka, och falla tio meter rakt ned i en underjordisk sjö.

James Franco spelar Aron Ralston, killen som älskade allt det här och ofta gav sig ut på expeditioner bland klipporna utan att berätta vart han skulle. Wooh, det gick så snabbt, plötsligt hade han ramlat ned i en skreva med högerarmen fastkilad mot väggen av ett stort stenblock som föll samtidigt med honom. Vilken otur! Kan det vara sant? Händer detta? VAD GÖR MAN NU?

Aron Ralston är ingenjör, bergsklättrare och praktiskt lagd. Han börjar genast tänka ut lösningar på problemet och agera. Flytta stenblocket. Använd benen, de är starka, ta spjärn mot väggen och botten. Nej, det hjälpte inte, stenen var för tung. Plocka fram den lilla usla pennkniven och hacka bort flisor från stenen så att armen friläggs. Karva i sten kan man få göra i många timmar. Bäst att ransonera vattnet. Bäst att... kissa i en behållare, så att man kan återanvända vätskan, i allra allra värsta fall.

Jag gillar att Aron är så analytisk och målmedveten. Jag jublar med honom åt små segrar, som att lyckas plocka upp kniven som ramlat ned jobbigt långt bort. Det är många små detaljer som måste lösas; plocka ut linserna och fukta dem i den allt torrare munnen. Medan han gör det, går tankarna till ögonblicket då han satte in dem. Samtidigt ringde hans mamma, och pratade med hans telefonsvarare, som vanligt. Om han istället plockat upp luren och sagt vart han skulle...

En del tycker att filmen är långtråkig, men det tycker inte jag. Det behövs bara tålamod och inlevelse för att känna med Aron och följa hans tankar. I 127 timmar, över fem dygn, satt han fast innan han lyckades bli fri. En och en halv timmes medkänsla kan man allt ge honom. Fantasier och hallucinationer avbryter det tröstlösa tillståndet för Aron. De vackra minuterna då morgonsolen sveper förbi hans klippskreva påminner om morgonen då han och fadern såg soluppgången över bergen.

Aron blir allt mer utmattad fysiskt, men lyckas ändå hålla sinnet ganska klart. Vad måste han göra för att ta sig loss? Uuuuh, det är så otäckt, så äckligt! Men han gör vad han måste, och han ger inte upp. Vilken ljuvlig klimax när han äntligen tar sig ut! Men att bara komma loss räcker inte, han måste gå vidare, hitta andra människor, få vård. För hans dumdristighet och för att han aldrig berättade vart han skulle är jag lika irriterad på honom som han själv, men jag beundrar hans rationalism och uthållighet. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i samma knipa som Aron Ralston, men jag tänker inspireras av hans envishet när jag behöver det.

Petra Lindholm på Galleri Magnus Karlsson

Petra Lindholms verk sträcker sig utanför tavlornas ramar för att berätta om sin farfars faster Anne Marie. Denna Anne Marie, som har gett namn åt utställningen, lämnades av sin käraste som flydde för ryska revolutionen, och de sågs aldrig mer. Med brustet hjärta och vacklande hälsa levde Anne Marie resten av sitt liv i en kurort i Alperna. Genom sitt fönster fotograferade hon Alperna, om och om igen.

Petra Lindholms verk gestaltar längtan och avståndet från livet. Två tavlor med motiv av Alperna är gjorda av transparenta tygstycken som hänger framför varandra. Det skapar en tredimensionell känsla men också avlägsenhet. I nästa rum visas en film som iscensätter Anne Maries liv, till musik av Lindholm själv. En kvinna vandrar framför ett fönster med den vackra alp-utsikten från de andra tavlorna. För en människa som måste vila och inte får lämna sitt rum, blir rummet och möblerna det enda landskap hon kan förhålla sig. Kakelugnen i hörnet blir det enda berg hon kan nå, men i en scen har hon i alla fall bestigit det och lagt sig på dess topp.

På ett litet podium står tre små kakelugnar i lera som viskar ord jag inte kan urskilja. Jag önskar att Anne Marie hade mer sällskap än minnen och inbillade röster, men utställningen i milda gråskalor vittnar om ett mycket ensamt liv.

Länk till Galleri Magnus Karlsson

 Petra Lindholm, BERG I / MOUNTAINS I, 2010

Enron - en framgångssaga på Stadsteatern

Det var inte bara IT-aktier som kretsade på skyhöga värden omkring millenieskiftet. Andra branscher och företag lockades med i optimismen, glömde alla bubblor och oundvikliga krascher sedan tulpanlökshysterin på 1600-talet, och trodde att vi nu var inne i en ny ekonomi, där inga gamla siffror gällde. Ekonomi förresten; om vetenskapsmän och tekniker kan uppfinna nya instrument, så kan väl finansmän också göra det? På energiföretaget Enron hade Jeffrey Skillings kreativa finansrapportering drivit upp företagets värdering, och under hans ledning gick man längre åt hållet att mäkla och administrera energi, istället för att stå för själva de konkreta kraftverken och kraftledningarna.

Alla ekonomiska detaljer låter rätt så tråkiga när man läser om dem (för tjugonde gången), men i Lucy Prebbles pjäs på Stadsteatern framgår händelserna tydligt och klart, och faktiskt riktigt spännande. Ljuset på scenen gör alla skådespelares tandrader vitare än vita: som leenden som skiner ständigt, även när det går utför, och som huggtänder redo att bita den som är svagare.

Jag är inte så konservativ att jag vill att företag skall hålla sig till en produkt och aldrig förändras. Tänk vad tråkigt om Nokia fortfarande bara gjorde gummistövlar! Men genom åren har man märkt hur olika företagsstrategier blivit trendiga; bubblat upp, dragit som en våg över marknaden, och sedan ersatts av en annan, ofta rena motsatsen. Diversifiering, synergieffekter och kärnverksamhet har varit modeord under olika perioder. Nu har det övergått till "sofistikerade" ekonomiska instrument som möjliggjort ett skyfflande av förluster inom företag bortom vanlig insyn. Då hänger det på utomstående analytiker och revisorer att se om korthusen är stabila, och slå larm om de inte gör det. Men om de utomstående är så närstående att de vinner på att haussa företaget? Eller egentligen är inkompetenta? Då kommer de inte att säga ifrån så snabbt.

När Enrons lovande siffror inte håller från ett år till ett annat, hittar Jeffrey Skilling en anställd med ännu mer innovativa ekonomiska idéer. Som en ask i en ask i en ask skapar han en struktur för att dölja förlusterna och bara behålla vinstsiffrorna. Är det försvarbart? Är det ens lagligt? De frågar revisorerna... och juristerna...

... och styrelsen... och alla säger ja. Då säger också börsanalytikerna ja, och hugger i sig sin del av kakan. (Jag önskar att jag hade fler bilder att visa, det är snyggt gjort!)

Pjäsen visar upp teknikaliteterna i förenklade metaforer som inte är fördummar utan gör historien barnsligt spännande och rolig. De fonder som skall dölja skulderna kallas raptorer, och in på scenen smyger velociraptorer med lysande gula ögon. Matar man dem håller de sig lugna, men de är inget man vill visa upp för aktieägarna. Djungelsnåren växer och tätnar på scenen, och där kan raptorerna dölja sig... ett tag i alla fall.

Lars Lind, Björn Bergström, Francisco Sobrado och Ann-Sofie Rase spelar Enron-sagans huvudpersoner Ken Lay, Jeffrey Skilling, Andy Fastow och Claudia Roe. De är alla riktigt bra och samspelta, och stöttas av en lika skicklig övrig ensemble. Replikerna är väl skrivna och översatta till ett modernt språk som ligger bra i munnen. Historien berättas rappt och intressant, utan att tappa i trovärdighet. I programbladet berättas fakta om Enron, inklusive en "Hur gick det sedan?", men pjäsen säger det bättre än hundratals sidor av nyhetsartiklar. Sälj några IT-aktier från 1999 och lägg pengarna på en biljett!

Länk till Stadsteaterns sida om Enron - en framgångssaga

Foto: Petra Hellberg

Concertgebouw och Leif Ove Andsnes i Konserthuset

Stockholms Konserthus var sista anhalten för Royal Concertgebouw Orchestra från Amsterdam på deras veckolånga Nordenturné. Stora salen var bräddfull av människor som ville höra vad som kallats världens bästa orkester, deras legendariske dirigent Mariss Jansons och den norske pianohjälten Leif Ove Andsnes.

Man inledde storslaget med Johannes Brahms' Pianokonsert nr 2 i B dur op 83 (1881). I den långa, varierade första satsen hinner pianosolisten med att spela längtande, drömmande, lekfullt och pampigt ibland. Hur skall man följa upp det i den andra satsen? Jo, med skira, precisa klanger och harmonier. I tredje satsen, ett ljuvligt Andante, får förstecellisten ta upp ett vackert tema, och i det avslutande Allegretto grazioso går musiken till en livlig final. Underbart spelat av Andsnes! Och han gav oss ett extranummer - jag vet inte vad det var för stycke, men jag gissar på en mazurka av Chopin.

Efter paus spelade orkestern två olyckliga kärlekshistorier på rad: Richard Wagners Tristan och Isolde: Förspel och Isoldes kärleksdöd (1856-1859) och Richard Strauss' Svit ur Rosenkavaljeren op 59 (1909-1910). Kan Wagner vara romantisk och vågad? Ja, det kan han verkligen, i Tristan och Isolde! Och Richard Strauss' svit är magnifik. I de två verken kommer verkligen orkesterns klang till sin rätt: den är rik och djup, och kan nå en stor styrka utan att spricka upp och tappa fokus. Så vackert! Och som tack för de intensiva stående ovationerna fick vi Jean Sibelius' Valse Triste som extranummer. Vilken underbar kväll!

The King's Speech

Skvallra, skoja, tala allvar, berätta en saga för sina barn - allt det blir tufft om man stammar. Minnet från alla andra gånger man stakat sig på ord och bokstäver får det att låsa sig ännu mer, liksom stressande tillrop, uppmuntrande eller hånfulla, från folk runt omkring. Jag vet inte hur det är att stamma, men jag har stor sympati för dem som gör det, och jag gör allt jag kan för att inte stressa dem mer. Tänk då att vara en offentlig person, inte för att man valt det själv utan fötts in i det brittiska kungahuset. Inspirerande tal är vad folk väntar sig, och en hel nation vill höra ens talekonst.

Som tur är för prins Albert levde han innan paparazzi, skandalreportrar och påflugna privatpersoner hängde i hasorna på monarker och filmstjärnor hela dagarna. Det är ganska rofyllt att bara se någon enstaka pressfotograf och höra om något rykte på sta'n istället för att minsta nysning kablas ut på momangen. Filmen påminner också om känslan av att vänta på ett viktigt, radiosänt tal som kommer på ett visst klockslag, inte tidigare, inte senare. Egentligen saknar jag förstås inte internet som idag kan sprida nyheter medan de händer. Men jag gillade allvaret i de noggrant orkestrerade radioframträdandena, och de stora ställverken i radiocentralen som skickade vidare BBC:s sändningar ut i världen.

En film som handlar om en man som går till en talpedagog låter ju litet tråkigt. Trailern till filmen The King's Speech verkade å andra sidan visa de mest tillspetsade scenerna, kanske för att skapa drama av något som inte hängde ihop? Men man behöver inte oroa sig. Historien om hur talpedagogen Lionel Logue vinner den blivande kung Georges förtroende och hjälper honom genom några svåra utmaningar är intressant och välregisserad.

 Filmens parad av kända, duktiga skådespelare gör sina respektive roller mycket väl, och speciellt då förstås Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter. Michael Gambon som den äldre kung Georg V hinner med att vara både skrämmande och stressande för sin stammande son, och själv bräcklig och skakande på väg in i döden, och gör sina korta scener mycket bra. Filmen har en ton av härlig torr humor, och visar den kärva men äkta kärleken mellan prins Albert och hans hustru. Det som verkade som en udda vinkel på några viktiga år i världshistorien - kung Edwards abdikation och starten på andra världskriget - lägger en viktig nyans till minnet av 1900-talet.

Girlfriend in a coma av Douglas Coupland

Generation X, slackers, blasérade ungdomar som redan sett allt och tröttnat på det - Douglas Coupland skildrade bara vad han såg i Generation X och efterföljande böcker. Men skall livet vara så? Kommer situationen aldrig att förändras? Skall man bara acceptera att mysteriet med att leva inte är löst, utan att det är olösbart och inte värt att bry sig om?

Inledningen till Girlfriend in a coma irriterar mig litet. Flickvännen i titeln, sjuttonåriga Karen, skrev ett brev till sin pojkvän Richard dagen innan hon sjönk in i sin koma. Där berättar hon vad hon såg tjugo år in i framtiden; trötta, oengagerade människor som bryr sig mer om att köpa nya elektroniska hjälpmedel än att lyssna på varandra. Eftersom boken började 1977 betyder det att "framtiden" är detsamma som bokens utgivningsår.

Är det verkligen så himla illa då? Så mycket mindre mänsklig kontakt än genom alla andra epoker genom historien? Coupland, överdriv inte, vill jag säga. Måla inte fan på väggen. När vi följer personerna i Richards och Karens vänkrets under tjugo år är det Generation X:s uppväxt vi får se. De hittar intressanta jobb, ja, till och med riktiga drömjobb, men de är ändå alltid litet ensamma och olyckliga. Är det oundvikligt eller är det Coupland som målar deras liv i grått?

Så här några dagar efter utläsning börjar jag fundera på om inte författaren var för pessimistisk och hård mot sina huvudpersoner. Just när jag läste boken var den spännande. Jag förstod också att Coupland hade ett budskap med boken: att skaka om sina slackers-läsare och få dem/oss att kämpa för något meningsfullt, inte bara i våra egna liv utan för hela världen. Men nu har det gått en vecka, och jag har redan glömt korståget han ville sända ut mig på. Jag lovar att försöka knyta mänskliga kontakter och finna mening med livet i litet mindre skala ändå.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Miss Wyoming
All Families are Psychotic
Hey Nostradamus! 

JPod

The Gum Thief

Medan åren går

Är det tråkigt att se en film om människor som inte gör något speciellt, utan bara är lyckliga tillsammans? Oftast vill man ju se, höra eller läsa om dramatiska händelser; om spänning, djup sorg, eller en häftig förälskelse. Men Gerri och Tom lever ett stillsamt, kärleksfullt liv tillsammans, och det är så välgörande att se dem tillsammans. Kanske är det lyckliga kärleken det ovanliga i samhället idag, och det är därför det är så skönt att se dem. Gud vet att människorna omkring dem har sorger och låsningar som gör dem olyckliga.

Varken Tom (Jim Broadbent) eller Gerri (Ruth Sheen) är någon stor skönhet. De är rufsiga i håret, och Tom har normala, småskrynkliga kläder även om Gerri gärna klär upp sig i klänningar i fina färger. De har varit gifta i över trettio år, och de har ett fint liv tillsammans. När man ser dem ser man hur mycket gott två människor kan göra för varandra; små saker som känns omtänksamma och meningsfulla, som att lägga armarna om den som lagar kvällsmaten, fråga varandra om hur dagen varit, plantera tomater tillsammans på kolonilotten.

Så många människor omkring Tom och Gerri är ensamma och olyckliga. Vi kan nog själva se dem omkring oss, om vi väljer att se förbi vardagsmasken man sätter upp för att inte verka sorglig. Ibland kan det kännas som att den enkla lyckan att hitta en annan människa som förstår och bryr sig om en bara dyker upp i världen av en slump, och med osannolikt låga chanser.

Gerri och Tom är två av de dubbelt lyckliga. Eftersom deras liv är grundade i en tillbakalutad nöjdhet som är alldeles äkta, blir deras hem en lugn hamn dit de kan bjuda in sina ensammare vänner, bjuda dem på mat och vin och lyssna på dem när deras sorger bubblar upp. Stackars nervösa Mary (Lesley Manville), som piffar upp sig i söta kläder men ändå inte hittar någon man att älska och älskas av. Ken (Peter Wight) som känner hur åren och styrkan rinner ifrån honom medan han dricker öl efter öl. Det finns inga enkla lösningar för någon av dem, men säkert är kvällarna hemma hos Gerri och Tom något av det enda som håller dem över ytan.

Det är nog få av oss som skulle utropa att vi är lika stabila som Tom och Gerri. Kanske är vi inte exakt lika lyckliga, men nästan lika mycket, åtminstone på goda dagar? Har jag tre fjärdedelar, eller sju tiondelar av deras lugna lycka? Jag tänker på hur viktigt det är att dela med sig av sin ro till dem som har ännu mindre. Det är inte alla dagar som man orkar det, men när man gör det är det fint att ge ett handtag och en glimt av ljus till dem som har det svårare. Filmen är strax över två timmar lång, och den berör många sorgsna människors liv, men ändå känns den inte tung utan som en god vän på vägen.

Sundiver av David Brin

David Brins böcker i Uplift-serien utspelar sig trehundrafemtio år in i framtiden. Mycket har förändrats på jorden, och det är mycket intressant. På första sidan av Sundiver möter vi Jacob som experimenterar med en ny dräkt som låter en simma och hoppa som en delfin, fast ännu bättre eftersom dräkten är förstärkt med raketer. Hans kollega i den andra dräkten är - en delfin! Som talar engelska, fast hellre drar fräckisar på sitt eget språk. Människan har börjat utbilda några djurraser till att bli tänkande och reflekterande partners, och lyckats med chimpanser och med delfiner.

Men det är inte det mest spännande. Dessutom har människan fått kontakt med utomjordiska varelser, riktigt många till och med. I universum är det också ganska vanligt att raser leder andra mindre utvecklade raser till att bli tänkande och reflekterande kulturer. Det är till och med så att man har minnet av en ursprunglig civilisation som startade det pågående  Upplyftandet/Uplift av raser till intelligens, men de tycks nu ha lämnat universum. De kvarvarande civilisationerna har som sagt efter hand hittat nya livsformer och upplyft dem, och skapat ett galaktiskt råd där alla civilisationer ingår. Men hierarkierna är stränga. Ju färre steg en kultur har mellan sig och de mytiska förfäderna, och ju längre de har varit Upplyfta, desto högre rankas de. Livsformer som Upplyfts mer nyligen (ja, så nyligen som för femhundratusen år sedan) är lägre rankade och står i tacksamhetsskuld till den kultur som lyft upp dem.

Mänskligheten, Homo Sapiens sapiens, kom in från sidan i den här hierarkin. De galaktiska arkiven hade inga noteringar om människans existens, och på jorden finns inga artefakter eller historiska minnen som antyder att en utomstående kultur givit oss vår intelligens. Men vi är ju helt klart tänkande och reflekterande, och har till och med hunnit med att Upplyfta några raser själva, så vi fick ta plats i det galaktiska rådet som en självständig civilisation. En del utomjordiska raser av hög rang ser dock snett på människorasen och skulle gärna "adoptera" oss för att kunna rätta oss in i sitt led.

David Brin har doktorerat i rymdfysik, men det är inte bara hans tekniska förklaringar som verkar hålla logiskt. Det är inte bara de spännande mötena med utomjordingar och fantastiska tekniska lösningar som han beskriver väl, utan också hur människor reagerar på alla upptäckter som förändrat deras liv. Nej, han är ingen stor karaktärsskildrare, men figurerna och de sociala frågeställningarna är tillräckligt genomtänkta för att vara trovärdiga.

Första boken i Uplift-serien bäddar för många intressanta utvecklingar: spänningar mellan folkgrupper på jorden, maktkamp mellan människorna och det galaktiska rådet, konflikter mellan utomjordiska raser, ett möjligt sökande efter den mystiska ursprungliga civilisationen, och inte minst frågan om huruvida mänsklighetens intelligens kom från den eller uppstod av sig själv. Men Sundiver är inte bara en amuse-bouche som skall locka läsaren vidare i serien. Som titeln antyder gör man en resa in i solens kromosfär. Wow, läckert! Vad hittar man där då? Genom våghalsiga rymdfärder och litet detektivarbete får den gåtan  en tillfredsställande lösning i boken. Och det ger mig tillfälle att än en gång avsluta med ett visdomsord från Dr. Hubert Farnsworth.

 

Fler böcker av David Brin:

Startide Rising

The Uplift War  

Brightness Reef

Infinity's Shore  

Heaven's Reach

The Social Network

Efter några år på Teknisk Fysik och över ett decennium i IT-branschen har jag träffat många datanördar i mitt liv. Många smarta, snabbtänkta, påhittiga och kreativa killar, en del socialt inkompetenta men de flesta ändå hyggliga, hjälpsamma människor. Ingen av dem var som Mark Zuckerberg, varken lika framgångsrik eller lika småsint.

Eller, småsint är i alla fall hur filmen The Social Network framställer honom: som snarstucken, snabb till hämnd, snabb att glömma tjänster och vänskap för ett kliv vidare på den sociala karriärstegen. Filmen är en korsklippning mellan inte en utan två rättsprocesser mot Zuckerberg initierade av gamla vänner och bekanta som känner sig lurade, och en berättelse om hur idén om Facebook tog form och implementerades.

Tidningsartiklar om Mark Zuckerberg säger att han inte är så asocial som filmen framställer honom. En film baserad på verkliga händelser och människor brukar ju skruva till vad som hände för att bli mer intressant. Jag tror säkert att så är fallet med den här filmen också. Slagfärdiga repliker, ögonblick av insikt om att vara sviken, dramatiska blickar ut genom fönstret... Efter ett tag har jag fått nog av det. Hoppen mellan de olika tidslinjerna gör också att ingen av parallella handlingarna känns viktig.

Det som griper tag är mot slutet av filmen, när Marks vän och medgrundare till Facebook inser hur företaget glider honom ur händerna. Det är inte bara projektet och pengarna som försvinner ur hans liv; att en vän som man har stöttat går bakom ens rygg och konspirerar för att bli kvitt en måste vara det som gör mest ont av allt. Men några minuter av mänskliga känslor räcker inte för att rädda filmen. Jag tycker att The Social Network är tråkig och till största delen ointressant. Men tack för Facebook i alla fall, Mark Zuckerberg och alla som byggt upp det!

Under hallonbusken på Dramaten

Mamsen (Eva Millberg) har legat i djup sömn i tio år, men nu säger läkarna att hon inte kommer att överleva en dag till. Dottern Hedda (Tanja Lorentzon) som är hos henne varje dag har ringt in sina syskon Klara (Julia Dufvenius), som kommer flygande från Köpenhamn, och storebror Pontus (Andreas Rothlin Svensson). Hur många gånger har de besökt mamman på tio år? Inte ofta. Inte ens när hon var vaken var hon en mamma som ger stöd och uppmuntran som barnen kunde längta tillbaka till.

Men mellandottern Hedda är den typiska medlaren, fixaren, och den som inte vill se att något är fel. Hon rusar fram och tillbaka, erbjuder sig alltid att hjälpa till, pratar nästan hela tiden högt och ljudligt och försöker att lätta upp stämningen med kokosbollar, hämtmat, tårta och annat hon kan komma på. Men jag gillar verkligen att se skådespelarna äta med pinnar ur kartonger, och ännu mer att vispa grädde och marsansås till tårta. Det känns bra att se något så vanligt som mat och matlagning på scenen.

Foto: Roger Stenberg

Hedda är klädd i rosa och har studsande blonda lockar. Pontus är proper och tillknäppt. Klara gör entré direkt från kontinenten i stilig bohem-chic ensemble, med så mycket självkänsla att det rinner över och stänker åt alla håll. Hennes roll kunde lätt bli bara en stereotyp, men jag har sällan sett Julia Dufenius så tonsäker.

Genom den fjärde väggen kommer så Kent Bäcklin inklivande. Att slänga in en glad, jordnära sanningssägare som talar dalmål är nästan fusk, men en sådan säker skådespelare som Johan Holmberg kan göra honom rolig utan att spela över. Han hade lätt kunnat ta över och förskjuta balansen för mycket, men nu händer inte det, tack och lov.

På sidan av scenen, nära mamsens säng, sitter en orkester i en jordhög som vällt in genom det öppna fönstret. Ett ben i graven, ett ben kvar i myllan under hallonbusken? De sitter bekvämt i alla fall, och det är underbart med levande musik som skapar stämning.

Det är väldigt ofta dråpligt och roligt, men litet väl nära mallarna för svensk TV-komedi för min smak, och litet tröttande efter någon timme. Nästan alla Heddas repliker börjar med "Nej men..." "Nej men tårta! Nej men nu gör vi tårta!" medan nästan alla Klaras börjar med ett distanserat "UschÄKta men..." Blir det inte bättre än så? Jo, det blir det!

*** Mild spoiler ***
Mamma vaknar. Allt kulminerar i en stark uppgörelse för barnen som alltid verkar få se sig satta i andra hand, och det är gripande. Och den uppgörelsen mynnar ut i syskonbråk! Aldrig har jag varit så glad över att få se vuxna tjura och slåss som småungar! De behöver verkligen få bråka av sig. Inga enkla lösningar, men alla blir sedda till slut. Bra. Jag hade gärna sett ännu mer av det allvaret, men det var gott nog att pjäsen slutade så.

Länk till Dramatens sida om Under hallonbusken