Stockholms Konserthus var sista anhalten för Royal Concertgebouw Orchestra från Amsterdam på deras veckolånga Nordenturné. Stora salen var bräddfull av människor som ville höra vad som kallats världens bästa orkester, deras legendariske dirigent Mariss Jansons och den norske pianohjälten Leif Ove Andsnes.
Man inledde storslaget med Johannes Brahms' Pianokonsert nr 2 i B dur op 83 (1881). I den långa, varierade första satsen hinner pianosolisten med att spela längtande, drömmande, lekfullt och pampigt ibland. Hur skall man följa upp det i den andra satsen? Jo, med skira, precisa klanger och harmonier. I tredje satsen, ett ljuvligt Andante, får förstecellisten ta upp ett vackert tema, och i det avslutande Allegretto grazioso går musiken till en livlig final. Underbart spelat av Andsnes! Och han gav oss ett extranummer - jag vet inte vad det var för stycke, men jag gissar på en mazurka av Chopin.
Efter paus spelade orkestern två olyckliga kärlekshistorier på rad: Richard Wagners Tristan och Isolde: Förspel och Isoldes kärleksdöd (1856-1859) och Richard Strauss' Svit ur Rosenkavaljeren op 59 (1909-1910). Kan Wagner vara romantisk och vågad? Ja, det kan han verkligen, i Tristan och Isolde! Och Richard Strauss' svit är magnifik. I de två verken kommer verkligen orkesterns klang till sin rätt: den är rik och djup, och kan nå en stor styrka utan att spricka upp och tappa fokus. Så vackert! Och som tack för de intensiva stående ovationerna fick vi Jean Sibelius' Valse Triste som extranummer. Vilken underbar kväll!
Efter paus spelade orkestern två olyckliga kärlekshistorier på rad: Richard Wagners Tristan och Isolde: Förspel och Isoldes kärleksdöd (1856-1859) och Richard Strauss' Svit ur Rosenkavaljeren op 59 (1909-1910). Kan Wagner vara romantisk och vågad? Ja, det kan han verkligen, i Tristan och Isolde! Och Richard Strauss' svit är magnifik. I de två verken kommer verkligen orkesterns klang till sin rätt: den är rik och djup, och kan nå en stor styrka utan att spricka upp och tappa fokus. Så vackert! Och som tack för de intensiva stående ovationerna fick vi Jean Sibelius' Valse Triste som extranummer. Vilken underbar kväll!
2 kommentarer:
ååå, det høres underbart ut! De fikk gode omtaler for sine to Oslo-konserter også. Andsnes er alltid magisk, og Mariss Jansons har jeg ikke hørt siden han var sjefsdirigent for Oslofilharmonien. Concertgebouw har jeg aldri hørt live, men det drømmer jeg om! Heldiggris!
Ja, det var en upplevelse! Jag är glad att jag tog chansen att höra dem, fastän det tog mig en timme att ta mig de två kilometrarna hem efteråt...
Skicka en kommentar